Räddningstjänst kallades en natt i april 2016 till ett flerfamiljshus i ett samhälle i Sundsvalls kommun. Man lyckades begränsa brandförloppet, men kunde i brandutredning senare konstatera att det funnits en beaktansvärd risk för att branden utan insatser skulle ha spritt sig från den lägenhet där den startat. I lägenheten fanns fyra olika så kallade primärbrandplatser där branden bedömdes ha startat: två i hallen och två i det kombinerade vardagsrummet och sovrummet.
Den man i 40-årsåldern som bott i lägenheten åtalades senare i Sundsvalls tingsrätt för mordbrand.
Han uppgav själv under huvudförhandlingen att kvällen före branden tagit en insomningstablett och att han helt saknar minnesbilder från natten. Han har inte heller kunnat förklara hur branden startat.
Att det av en olyckshändelse skulle ha börjat brinna på flera olika platser i lägenheten kunde dock enligt tingsrätten uteslutas. Utredningen visade i stället att branden var anlagd – och det ansågs också utrett att den hade inneburit fara för andras liv eller hälsa samt för omfattande förstörelse av andras egendom. Ytterdörren till lägenheten hade i och för sig varit olåst, men enligt tingsrätten fanns det ingen anledning att tro att någon annan än mannen – som bodde ensam – skulle ha anlagt branden. Slutsatsen var i stället att ingen annan haft möjlighet att starta branden.
Ingenting i utredningen talade samtidigt för att mannens agerande hade varit läkemedelsutlöst. För att godta en invändning om att den tilltalade agerat i sömnen eller i något annat omedvetet tillstånd måste det krävas ”skäl av viss styrka” som talar för detta, skrev tingsrätten. Alternativhypotesen måste också ha ”konkret och rimligt stöd i den utredning som presenteras i målet”.
Det enda som fanns att gå på här var mannens egna uppgifter om hur han en gång skickat ett sms till en flickvän i sömnen. Han hade däremot enligt egen utsago varken före eller efter gärningstillfället gått i sömnen och det fanns inga indikationer på att han agerat omedvetet vid något annat tillfälle. Enligt tingsrätten måste mannen i stället ha agerat med uppsåt när han anlagt branden.
Enligt åklagaren skulle gärningen också rubriceras som grov, men detta höll tingsrätten inte med om. Det var i och för sig försvårande att det handlade om en brand i ett flerbostadshus som anlagts nattetid och där spridning av brand och rök kunnat hota människors liv eller hälsa. Någon spridning hade dock inte kommit till stånd, eftersom räddningstjänsten snabbt fått kontroll över förloppet – och någon brännbar vätska eller liknande hade heller inte använts. Varken faran för människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom hade därför varit så omfattande att en rubricering som grov mordbrand var motiverad.
Mannen dömdes i stället för mordbrand av normalgraden till 18 månaders fängelse. Minimistraffet är egentligen två år, men tingsrätten satte ned straffet med sex månader med hänsyn till den långa handläggningstiden i domstol.
Hovrätten för Nedre Norrland river nu upp den fällande domen och frikänner mannen.
Domstolen delar underinstansens bedömning att branden inneburit fara för andra människors liv och hälsa samt för omfattande förstörelse av annans egendom. Det är också utrett att branden inte startat av naturliga orsaker – samt att mannen vid tillfället varit ensam i lägenheten. Det måste därför vara han som har orsakat branden och de objektiva förutsättningarna för att döma för mordbrand är därför uppfyllda.
Det faller dock på åklagaren att bevisa att gärningsmannen har agerat med uppsåt – och beviskravet skiljer sig här i princip inte från det som i allmänhet gäller i brottmål. ”Osäkerhet om vad som är utrett beträffande gärningsmannens föreställning om händelseförloppet, ett visst skeendes innebörd eller bevekelsegrunderna för ett visst handlande ska vid bevisprövningen komma denne till godo och kan innebära att det uppkommer ett rimligt tvivel om gärningsmannen agerade uppsåtligen”, skriver hovrätten.
Det sista mannen säger sig minnas innan han vaknade på sjukhus efter branden är att han tog insomningstabletten, som han haft recept för. Försvaret har samtidigt väckt frågan om gärningen kan ha begåtts i ett så kallat somnambult tillstånd eller liknande – samt om branden kan ha startats genom sängrökning.
Åklagaren har här åberopat expertuppgifter från en professor i psykologi som forskar om sömn och stress. Enligt honom är sannolikheten för att mannen begått gärningen låg, eftersom han tycks sakna ärftliga anlag för sömngångarbeteende och det inte finns några uppgifter från nära anhöriga som iakttagit något sådant beteende hos honom vid andra tillfällen. Det går samtidigt inte att utesluta förklaringen helt och det är i och för sig möjligt för en person att i sömnen tända och röka en cigarett. Sömnmedel kan samtidigt vara en utlösande faktor för somnambult beteende.
Vittnesmålet talar ”relativt starkt” emot försvarets invändning, men gör enligt hovrätten inte att det helt kan uteslutas att mannen orsakat eldsvådan i sömnen. Det har samtidigt inte framkommit några tänkbara motiv till varför mannen – som själv brandskadats – skulle vilja bränna upp sin bostad och sina tillhörigheter och samtidigt stanna kvar i lägenheten. Att brännbar vätska inte använts talar också i viss mån mot en avsikt att starta en okontrollerad brand.
Dessutom har det funnits en askkopp i anslutning till en av brandhärdarna och cigarettfimpar på golvet – och utredningen ger inget svar på om en brinnande cigarett eller sängrökning kan vara en möjlig orsak till branden. Detta är en brist som ska falla tillbaka på åklagaren, konstaterar hovrätten.
Sammantaget kan åklagaren inte anses ha styrkt att mannen haft uppsåt till mordbrand eller skadegörelse och han frikänns därför nu av en enig hovrätt.