Den 64-åriga mamman åtalades för försök till mord då hon den 6 juli 2024 i Tolboda, Björklinge,

I Uppsala kommun, genom att i sin bil anlägga brand som inneburit fara för annans liv eller hälsa, uppsåtligen ska ha försökt beröva sin dotter livet. Åklagaren framställde också ett andrahandsyrkande om mordbrand.

Det framgår av moderns berättelse att dottern är 25 år och har en medfödd genetisk sjukdom. Hon fick diagnosen vid två års ålder och i samband med det blev mamman dotterns personliga assistent. Det fungerade bra, men enligt mamman blev det tyngre då maken/pappan avled 2018. Hon har tagit hand om dottern själv sedan dess. Mamman har tidigare fått avlastning från kommunen men den har upphört. I slutet av maj/juni, runt midsommar, började hon fundera på att hon och dottern skulle dö tillsammans, eftersom hon inte kunde klara upp det hela.

Av bakgrundsbeskrivningen framgår vidare att efter ett larmsamtal på eftermiddagen den 6 juli 2024 beordrades polis och räddningstjänst till en skogsväg i Tolboda, Björklinge. Mammen hade själv ringt samtalet och uppgav därvid att hon hade tänt eld på sin bil samt att hon och dottern befunnit sig i bilen vid antändandet.

Hon uppgav även att syftet varit att ta livet av sig och dottern, men att de hade tagit sig ur bilen innan de kommit till skada, mer än att de andats in brandrök. Vid brandförsvarets ankomst fanns inga personer i bilen, dörrarna och fönsterrutorna var stängda och det fanns inga synliga lågor, men lite rök. Bilen öppnades och släckning utfördes.

Uppsala tingsrätt konstaterade att 64-åringen vidtagit alla åtgärder för att fullborda brottet och det har därmed förelegat fara för brottets fullbordan eller endast av tillfälliga omständigheter varit utesluten. Kvinnan hade därför objektivt sett gjort sig skyldig till ett straffbart försök till mord på dottern. Det har inte varit fråga om ett otjänligt försök.

Modern gjorde dock gällande att, om gärningen skulle bedömas som försök till mord, hon har frivilligt tillbakaträtt och att hon därför inte ska dömas till ansvar. Det frivilliga tillbakaträdande ska enligt modern, ha skett genom att hon lämnade bilen, med dottern, i det skede då det blev mycket varmt och rökigt i kupén samt att hon då kom på att det var fel att agera som hon tänkt.

Den som gjort sig skyldig till försök, stämpling eller förberedelse kan under vissa förutsättningar gå fri från straff genom så kallat frivilligt tillbakaträdande (23 kap. 3 § brottsbalken). I dessa fall krävs att gärningsmannen avbryter gärningens utförande eller på annat sätt ser till att brottet inte fullbordas.

Som huvudregel kan sägas att ett tillbakaträdande inte är frivilligt om gärningsmannen finner det vara omöjligt eller betydligt svårare eller mer riskfyllt att fullfölja brottet än han eller hon beräknat, förutsatt att den ändrade uppfattningen beror på yttre omständigheter (se Asp m.fl., Kriminalrättens  grunder, 2 uppl. s. 392-393).

Tingsrätten ifrågasatte inte att modern så småningom kom till insikt att hennes handlande var orätt. Hon avbröt inte handlingen i det första skedet, det vill säga då hon inte lyckades tända på bensintanken, utan först i det senare skedet då det blev alltför varmt och rökigt inne i kupén, så att det av den anledningen blev omöjligt att stanna kvar. Det har alltså berott på yttre omständigheter att hon inte fullföljde brottet.

Det hade därmed inte varit fråga om ett frivilligt tillbakaträdande och kvinnan dömdes därför för försök till mord till fem års fängelse.

Svea hovrätt instämmer i tingsrättens bedömning att mamman hade för avsikt att ta livet av sig och dottern när hon anlade branden vid tanklocket och därefter i bilens framsäte. Hovrätten bedömer vidare, utifrån det åberopade sakkunnigutlåtandet och vad som i övrigt framkommit om gärningen, att i vart fall branden som den tilltalade anlade i bilens framsäte innebar en konkret och påtaglig fara dotterns liv så länge hon befann sig inne i bilen. Liksom tingsrätten anser hovrätten att det inte varit fråga om ett otjänligt försök att beröva dottern livet.

Mamman har visserligen beskrivit att det blev varmt och rökigt samt att hon och dottern hade börjat hosta när hon bestämde sig för att de skulle lämna bilen. Hon har dock även uppgett att hon när hon beslutade att avbryta det hela tänkte tanken att ”du ska inte dö på det här viset”. I samtalet med larmoperatören uppgav hon också att hon hade ångrat sig och att hon ville att både hon och dottern skulle leva.

Även hennes fortsatta kontakt med larmoperatören var inriktad på dotterns omsorgsbehov och välbefinnande. Enligt hovrätten kan mammans uppgifter inte uppfattas så att skälet till att hon avbröt var att miljön i bilen blev outhärdlig. Utredningen ger i stället stöd för att hon i stunden ångrade sitt agerande och frivilligt beslutade att avbryta. Hon har alltså frivilligt tillbakaträtt och ska därför inte dömas för försök till mord.

Hon döms i stället för mordbrand till villkorlig dom.