Åklagaren yrkade i tingsrätten att en 60-årig kvinna skulle dömas för vårdslöshet i trafik enligt 1 § trafikbrottslagen (1951:649) och till vållande till annans död enligt 3 kap. 7 § brottsbalken (1962:700). Enligt åklagaren hade kvinnan, i sin roll som ambulansförare, fört fram ett utryckningsfordon vid ett prio ett-larm och brustit i sin omsorg och varsamhet vid en korsning. Ambulansföraren hade framfört fordonet i hög hastighet trots det hala väglaget, underlåtit att använda ljudsignaler och kört mot rött ljus.
Till följd av detta krockade ambulansen med en personbil, som i sin tur krockade med en gångtrafikant som befann sig på ett övergångsställe. Gångtrafikanten kom senare att avlida.
Ambulansföraren bestred det faktum att hon brustit i varsamhet och omsorg och att hon inte varit oaktsam. Dessutom bestred hon påståendet om att hon orsakat en olycka som lett till målsägandens död.
Östersunds tingsrätt konstaterade inledningsvis att det i målet var utrett att ambulansföraren blivit utkallad på ett piro ett-larm som var brådskande, men inte livshotande. Det var också utrett att ambulansen körde mot rött ljus i en korsning med blåljus men inte sirener på.
Vidare konstaterade tingsrätten att det krävs att en person väsentligt brustit i omsorg och varsamhet för att dömas till vårdslöshet i trafik, det vill säga en kvalificerad oaktsamhet. För ansvar för vållande till annans död fordras oaktsamhet.
Av regionens rutindokument för ambulansförare framgår att en ambulansförare alltid ska hålla gånghastighet när rött ljus passeras. I förevarande fall var det utrett att ambulansen kördes i en högre hastighet än gånghastighet och att det samtidigt rådde vinterväglag när olyckan inträffade.
Trots att det är upp till varje ambulansförare att själv avgöra om ljudsignaler fordras och att några regler kring detta inte finns borde det ha använts i förevarande fall. Sammantaget fann tingsrätten att hon i väsentlig mån brustit i omsorg och varsamhet som krävs och hon skulle därför dömas för vårdslöshet i trafik.
På grund av vårdslösheten blev en gångtrafikant påkörd och avled cirka två månader efter olyckan. Målsägandens hälsotillstånd försämrades successivt och enligt tingsrätten verkade den underliggande dödsorsaken vara de skador målsägande fick från olyckan. Olyckan utvecklade en händelsekedja som slutade med att målsäganden avled, (se NJA 1934 s. 86).
Av den anledningen menade tingsrätten att ambulansföraren varit oaktsam och därigenom vållat målsägandens död. Hon dömdes till villkorlig dom och dagsböter om totalt 36 800 kronor.
I hovrätten för Nedre Norrland yrkade ambulansföraren att hon skulle frikännas från åtalen, medan åklagaren motsatte sig ändring av tingsrättens dom.
I förevarande fall har ambulansföraren lämnat en utförlig berättelse om omständigheterna vid den aktuella körningen. Enligt vittnesuppgifter har hastighetsöverträdelsen inte varit anmärkningsvärd och det är enligt hovrätten en uppenbar felbedömning av ambulansföraren att tro sig kunna parera varje tänkbar trafiksituation när hon körde mot rött. Hon frikänns därför från åtalet om vårdslöshet i trafik.
Vad gäller åtalet om vållande till annans död konstaterar hovrätten att ambulansföraren vidtagit försiktighetsåtgärder och att hon saknat anledning att tänka att målsägande skulle dö till följd av körningen.
Körningen har inte heller klart avvikit från aktsamhetskravet som krävs för ansvar för vållande till annans död och hon ska frikännas från åtalet.
Åtalen mot den 60-åriga ambulansföraren ogillas av en oenig hovrätt. Hovrättsrådet och hovrättsassessorn var skiljaktiga och anslöt sig till tingsrättens bedömning och menade att kvinnan borde dömts för brotten.