En kvinna hade besök från sin granne. De drack några glas vin och hade sedan sexuellt umgänge, men när det gällde vad umgänget bestod i gick deras uppgifter isär. Enligt målsäganden hade det inte funnits något samtycke från hennes sida. Hon beskrev att det snurrade i hennes huvud efter att hon hade rökt en cigarett på balkongen och att grannes sexuella handlande inleddes omedelbart efter att hon kom in från balkongen. Den sexuella handlingen bestod i att han penetrerat henne med sina fingrar.
Tingsrätten framhöll att målsägandens egna uppgifter om mängden alkohol hon konsumerat talade emot att hon befunnit sig i en särskilt utsatt position till följd av berusning. Det var därmed inte styrkt att mannen hade utnyttjat att målsäganden till följd av berusning befunnit sig i en särskilt utsatt position.
Målsäganden ringde sin arbetsgivare dagen efter och berättade om händelsen. Arbetsgivarens vittnesmål skilde sig dock från målsägandens berättelse. Enligt vittnet hade kvinnan exempelvis berättat att hon blivit dragen i håret, medan hon till Polisen sagt att hon blivit nedtryckt i soffan. Skillnaderna i beskrivningarna påverkade enligt tingsrätten bevisvärdet av denna stödbevisning.
Målsäganden hade även kort efter händelsen spelat in ett samtal mellan henne själv och grannen. Det inspelade samtalet föregicks av ett samtal under vilket mannen hade uppgett att han trodde att den sexuella handlingen var ömsesidig, medan kvinnan klargjorde att hon ansåg att mannen gjort sig skyldig till ett övergrepp. Enligt tingsrätten kunde det inte uteslutas att mannen uttryckt att han ångrat sitt agerande först efter att han fått klart för sig hur målsäganden uppfattat saken.
Hans textmeddelanden och den inspelade sekvensen kunde enligt tingsrätten inte ges den långtgående tolkningen att dessa utgör ett stöd för att det gått till på det sätt målsäganden uppgett. Tingsrätten ansåg att inspelningen och presenterade textmeddelanden hade ett lågt bevisvärde.
När det gällde skadorna i målsägandens underliv hade det konstaterats att dessa hade ett utseende som är förenliga med att ha orsakats på det sätt som målsäganden uppgett. De uteslöt dock inte att frivilligt samlag kunde ha ägt rum.
Målsägande uppgav att hon efter händelsen mådde mycket dåligt och drack mycket alkohol. Runt midnatt den 7 november 2022 hade hon telefonkontakt med polisen och under samma natt hölls det första polisförhöret med henne. Några få timmar senare visade ett blodprov att hon hade 2,53 promille alkohol i blodet. Mot bakgrund av den höga halten måste kvinnan under såväl samtal med polisen som under polisförhöret ha varit i relativt hög grad påverkad av sitt alkoholintag. Hon själv har också bekräftat att hon under polisförhöret var mycket berusad och endast hade svaga minnesbilder från förhöret. Det är en brist i utredningen att ett polisförhör hålls under dessa förhållanden. Detta gäller i synnerhet då det är fråga om ett förhör med målsäganden som i ett mål som detta är det mest centrala polisförhöret i hela utredningen.
Tingsrätten fann målsägandens uppgifter trovärdiga och i huvudsak tillförlitliga. När det gäller den presenterade stödbevisningen ansåg tingsrätten dock att denna inte var helt entydig och att den sammantaget hade ett relativt lågt bevisvärde. Därtill kom att utredningen hade en inte helt oväsentlig brist bestående i att det första polisförhöret med målsäganden hölls när hon var mycket berusad. Sammantaget ansåg tingsrätten att åklagarens bevisning inte nådde upp till det stränga beviskrav som gäller för en fällande dom.
Svea hovrätt gör samma bedömning som tingsrätten av målsägandens allmänna trovärdighet. Som tingsrätten har konstaterat anser även hovrätten att det är en brist i utredningen att det centrala polisförhöret med målsäganden ägde rum när hon i hög grad var påverkad av alkohol. Målsäganden berättade i förhöret i tingsrätten att allting från polisförhöret var suddigt. Därtill kommer att målsägandens uppgifter i polisförhöret och förhöret i tingsrätten i betydande mån avviker från varandra när det kommer till för åtalet centrala delar. Målsäganden har inte kunnat lämna någon direkt förklaring till dessa skillnader, särskilt eftersom hon som ovan konstaterats inte minns speciellt mycket från polisförhöret.
Mot bakgrund av det ovan sagda anser hovrätten att målsägandens berättelse uppvisar sådana brister att uppgifterna får anses ha ett relativt lågt bevisvärde. För att åklagaren ska anses ha uppfyllt sin bevisbörda krävs det därför att åtalet vinner starkt och otvetydigt stöd av den övriga utredningen i målet. När det gäller den åberopade stödbevisningen gör hovrätten i allt väsentligt samma bedömning av denna som tingsrätten.
Angående bevisningen om hur den tilltalade har agerat efter den påstådda händelsen anser hovrätten att ljudinspelningen och textmeddelandena visserligen får anses vara besvärande för den tilltalade. När det gäller ljudinspelningen fäster hovrätten emellertid särskilt avseende vid att inspelningen inte omfattar början av den konversation som ägde rum alldeles efter den påstådda händelsen. Tagen delvis ur sitt sammanhang anser hovrätten inte att det går att dra de långtgående slutsatser från den inspelade konversationen som åklagaren har gjort. Hovrätten anser inte heller att textmeddelandena i sig ger något uppenbart stöd för det som åklagaren har påstått. Mannen frikänns därför även i hovrätten.