Av utredningen i målet ansåg Göteborgs tingsrätt det styrkt att den 75-årige mannen vid den tid och på den plats som påstås av åklagaren har framfört en personbil med en hastighet av 77 km/tim på en sträcka där den högsta tillåtna hastigheten var 70 km/tim.
75-åringen åberopade dock nöd under påståendet att han hade med sig en släkting i bilen som har diabetes och som blev okontaktbar. Vid flera tillfällen under färden försökte han få kontakt med släktingen, dock utan resultat. Han blev orolig när släktingen inte gav någon respons. Han ville undvika att stanna i tunneln och skyndade därför ut ur tunneln för att kunna bistå släktingen.
Tingsrätten konstaterade att av 24 kap. 4 § brottsbalken följer att en gärning som någon begår i nöd endast utgör brott om den med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är oförsvarlig. Nöd föreligger när fara hotar liv, hälsa, egendom eller något annat viktigt av rättsordningen skyddat intresse. Utgångspunkten är att regeln tar sikte på undantagssituationer och ska tillämpas restriktivt (se prop. 1993/94:130 s. 35).
75-åringen gav in utdrag ur släktingens journalöversikt, vilka visar att släktingen har diabetes. Av journalutdragen framgår visserligen inte att släktingen drabbades av ett sjukdomstillstånd vid gärningstillfället. Tingsrätten ansåg dock att uppgifterna som mannen lämnat tillsammans med uppgifterna i journalutdragen, inte kunde lämnas utan avseende.
Åklagaren hade inte gett in någon utredning som motsäger dessa uppgifter. Mannens påstående om att han befann sig i en nödsituation godtogs därför.
Frågan var därefter om mannens agerande hade varit oförsvarligt. Med hänsyn till att han endast i begränsad omfattning överskred hastighetsbegränsningen, samt att det inte framkommit att hans agerande har gett upphov till någon annan risksituation än den generellt ökade risk som följer av högre hastighet än den tillåtna, bedömde tingsrätten att agerandet varit proportionerligt i förhållande till den nödsituation som förelåg. Hans agerande hade därmed inte varit oförsvarligt och han friades.
Hovrätten för Västra Sverige konstaterar att om det inte finns något som stöder ett påstående om att det har rört sig om en nödsituation kan en invändning av detta slag dock ofta lämnas utan avseende. Är förhållandena däremot sådana att det kan ha rört sig om ett handlande i nöd måste motbevisning föras. Åklagarens uppgift blir då att åberopa bevisning av sådan styrka att invändningen framstår som obefogad. (Se NJA 2012 s. 45 p. 14.)
Av fotografiet från ATK-kameran går det inte att dra någon slutsats om riktigheten i påståendet att 75-åringen hade en passagerare i bilen och att denne var okontaktbar, eftersom fotografiet bara visar förarplatsen. Hans uppgifter i övrigt är knapphändiga. De ger till exempel inte besked om när personen började få insulinkänning och hur länge denne var avsvimmad. Situationen är därmed sådan att nödinvändningen kan lämnas utan avseende.
Vidare kan hovrätten konstatera att det fanns en lämplig plats att stanna på i nära anslutning till det ställe där hastighetsöverträdelsen ägde rum. Sett mot denna bakgrund hade den uppgivna faran – om en nödsituation skulle ha ansetts föreligga – inte inneburit att hastighetsöverträdelsen varit försvarlig. (Jfr NJA 2017 s. 872 p. 13.)
Det ovan sagda innebär att gärningen varit otillåten och att mannen ska dömas för hastighetsöverträdelse i enlighet med åtalet.