En 37-årig kvinna arbetade sedan flera år som administratör vid Polismyndigheten i Uppsala. Hon hade tidigare varit turlagsadministratör och bland annat hjälpt poliser i yttre tjänst med handläggningen av pågående insatser. I den rollen använde hon polisens operativa ledningssystem Storm, som innehåller känsliga uppgifter om olika händelser och polisinsatser.
Under hösten 2023 avvecklades hennes tidigare tjänst och hon omplacerades till en administrativ befattning vid en samordningsenhet. Hon behöll dock sin tekniska behörighet till Storm, trots att hon inte längre hade samma arbetsuppgifter.
Mellan november 2023 och februari 2024 gjorde kvinnan omkring 1 730 sökningar i systemet, fördelade på 24 tillfällen eller perioder. Enligt åklagaren var sökningarna inte nödvändiga för någon arbetsuppgift och stred mot Polismyndighetens interna föreskrifter.
Kvinnan åtalades för 24 fall av dataintrång enligt 4 kap. 9 c § första stycket brottsbalken.
Hon medgav att hon hade haft Storm öppet på sin arbetsdator och klickat på händelser i systemet, men bestred brott. Hon uppgav att hon huvudsakligen hade enkelklickat på händelserader, vilket endast öppnade en begränsad förhandsvisning. Många klick hade enligt henne skett på måfå, exempelvis för att få bort skärmsläckaren eller växla mellan fönster.
Kvinnan invände också att hon inte förstått att användningen var otillåten. Hon var van vid att ha Storm öppet från sin tidigare tjänst och uppfattade att hennes chef hade uppmuntrat henne att fortsätta använda systemet.
Uppsala tingsrätt konstaterade att även ett enkelklick innebar att kvinnan fick tillgång till uppgifter. Eftersom hon kände till hur förhandsvisningen fungerade hade hon också uppsåt till själva åtkomsten, oavsett om syftet var att läsa informationen.
Tingsrätten ansåg vidare att åtkomsten objektivt sett var olovlig. Den avgörande frågan blev därför om kvinnan också hade uppsåt till de omständigheter som gjorde användningen otillåten.
Majoriteten fann att detta inte var styrkt. Domstolen pekade bland annat på att kvinnan hade gjort över 1 700 klick trots att Polismyndigheten informerat de anställda om att användningen kunde loggas och kontrolleras. Det talade enligt majoriteten starkt för att hon inte hade insett, eller varit likgiltig inför risken för, att agerandet var otillåtet.
Även om kvinnan borde ha förstått att hon inte fick använda systemet på det sättet ansåg tingsrätten att det snarare handlade om tanklöshet eller vårdslöshet än styrkt uppsåt. Hon frikändes därför från samtliga åtalspunkter.
Rättens ordförande och en nämndeman var skiljaktiga. De ansåg att kvinnans påstående om chefens godkännande motbevisades av chefens vittnesmål och att arbetsgivarens återkommande informationssäkerhetsvarningar visade att hon förstod vilka begränsningar som gällde.
De skiljaktiga framhöll också en principiell skillnad mellan att känna till de faktiska omständigheter som gör ett handlande olovligt och att uttryckligen tänka på att handlandet är förbjudet. Enligt deras mening krävdes inte att kvinnan vid varje sökning reflekterade över olovligheten. Det räckte att hon hade uppsåt till de omständigheter som innebar att hon tog del av uppgifter som hon inte behövde i tjänsten och som arbetsgivaren inte tillät henne att ta del av.
Svea hovrätt konstaterar att utredningen i huvudsak är densamma som i tingsrätten. Den delar underinstansens bedömning att kvinnan uppsåtligen har berett sig tillgång till uppgifter i Storm och att åtkomsten objektivt sett har varit olovlig.
När det gäller uppsåtet till olovligheten ansluter sig hovrätten däremot till resonemanget i tingsrättens skiljaktiga mening.
Hovrätten anser därmed att kvinnan har haft uppsåt både till att hon fått tillgång till uppgifterna och till att åtkomsten skett olovligen. Åtalet är styrkt och hon döms för 24 fall av dataintrång av normalgraden.
Vid påföljdsbestämningen instämmer hovrätten också i den skiljaktiga meningens bedömning av straffvärdet. Det stora antalet intrång och det förhållandet att de skett i ett system med mycket känsliga uppgifter, som utgör en del av en central samhällsfunktion, talar i försvårande riktning.
Samtidigt har det inte framkommit att kvinnan haft något särskilt skadligt syfte, exempelvis att sprida uppgifterna vidare.
Det samlade straffvärdet motsvarar enligt hovrätten tre månaders fängelse. Eftersom kvinnan kommer att förlora sin anställning till följd av domen sänks straffmätningsvärdet till motsvarande två månaders fängelse.
Kvinnan är tidigare ostraffad och hovrätten ser ingen särskild risk för återfall. Påföljden bestäms därför till villkorlig dom och 50 dagsböter om 50 kronor, sammanlagt 2 500 kronor.
En nämndeman är skiljaktig även i hovrätten. Hon anser, i likhet med tingsrättens majoritet, att det inte är styrkt bortom rimligt tvivel att kvinnan haft uppsåt till att agerandet var olovligt och vill därför fastställa den friande domen.