En idag 25-årig man dömdes i oktober 2018 av Göteborgs tingsrätt för våldtäkt på en kvinna.
Parterna hade varit på studentpub med några vänner och hade därefter fortsatt hem till kvinnan där de två somnade på en madrass på golvet. Morgonen därpå märkte kvinnan hade hon hade sperma i underlivet vilket senare visade sig komma från 25-åringen. Mannen dömdes mot sitt nekande till två års fängelse mot bakgrund av kvinnans uppgifter, den tekniska bevisningen och vittnesuppgifter.
Hovrätten för Västra Sverige fastställde domen mot 25-åringen i december samma år.
Mannen ansökte därefter om resning och åberopade ett sakkunnigutlåtande samt journalutdrag och en artikel om sexuella beteenden i samband med sömn. Liksom i hovrätten anförde mannen att samlaget kunde ha skett i sömnen.
Av den åberopade bevisningen i resningsärendet framkom att 25-åringen hade diagnosticerats med en sömnstörning efter hovrättens dom. Enligt riksåklagaren sådde bevisningen tvivel kring mannens uppsåt och huruvida hovrätten hade gjort samma bedömning som den gjorde, hade den haft tillgång till sakkunnigutlåtandet.
Högsta domstolen biföll i december 2019 25-åringens resningsansökan i fråga bland annat om ansvar, påföljd och skadestånd. Hovrätten återförvisade senare målet till tingsrätten för fortsatt handläggning.
Tingsrätten fann även denna gång att utredningen gav ett sådant starkt stöd för kvinnans uppgifter att hennes berättelse kunde läggas till grund för bedömningen. Det var med andra ord bevisat att hon hade vaknat av att 25-åringen under natten haft vaginalt sex med henne och att hon sovit under den tiden.
Den centrala frågan rörde emellertid mannens uppsåt.
Enligt sakkunnige fanns det flera faktorer som talade för att 25-åringen, på grund av egen sömn, hade varit omedveten om vad han gjorde när han genomförde samlaget med den sovande kvinnan. En sådan omständighet var att mannen alltså hade diagnosen NREM-parasomnia (funktionsstörning där hjärnan befinner sig delvis i sömn och delvis i vakenhet red. anm.).
En annan faktor var ärftligheten av parasomnian, vilket styrktes av vad som tidigare framkommit i målet liksom tidigare sömngångarbeteende från 25-åringens sida.
Sammanfattningsvis ansåg tingsrätten att 25-åringens invändning fick sådant stöd av utredningen att den inte kunde förbises. Åklagaren hade heller inte motbevisat mannens invändning. Således friade tingsrätten 25-åringen från våldtäktsåtalet.
Åklagaren överklagade domen till Hovrätten för Västra Sverige.
Hovrätten ansluter sig nu emellertid till underinstansens bedömning och anser att det inte är ställt utom rimligt tvivel att 25-åringen begick våldtäktsgärningen med uppsåt. Den friande domen fastställs därför.