En 76-årig kvinna åtalades för grovt djurplågeri alternativt brott mot djurskyddslagen. Kvinnan ägde en 16-årig chihuahua som hon övertog från sin dotter för tio år sedan. Kvinnan lider av en demens och har bland annat trygghetslarm, leverans av matlådor och färdtjänst. När hon kom till veterinärkliniken för att avliva hunden upptäcktes det att hunden hade mycket dålig munhälsa och var underviktig. Hunden saknade tio tänder, hade kraftig tandsten och hade käkbensfraktur.

Kvinnan förnekade brott. Hon angav att hon endast upptäckte att han mådde dåligt en till två veckor innan avlivningen.

Södertörns tingsrätt konstaterade att kvinnan hade garantställning för hunden, vilket krävs för att hållas ansvarig. Tingsrätten ansåg att det var osannolikt att den tilltalade borde förstått eller misstänkt att hunden skador medförde smärta. I bedömningen beaktades att hon brydde sig mycket om honom. Tingsrätten frikände kvinnan från djurplågeri.

Tingsrätten dömde inte heller kvinnan för brott mot djurskyddslagen. De tog hänsyn till kvinnans korta närminne och sviktande uppmärksamhet på grund av hennes demens. Det kan inte förväntas av kvinnan att märka hundens tandsten eftersom det var en liten hund som inte tyckte om när kvinnan höll på eller tittade i hundens mun. Utredningen angav inte hur lång tid det tar för tandsten att bildas. På fotografierna syntes tandstenen tydligt men då kunde munnen öppnas lättare eftersom hunden var avlivad.

Domen överklagades till Svea hovrätt.

Hovrätten konstaterar, likt tingsrätten, att kvinnan har en garantställning för hunden, vilket krävs för straffansvar. När hunden inkom till veterinären hade den mycket dålig tandhälsa med tandsten, tandköttsinflammation, skelettinflammation och tandlossning samt att den var underviktig och hade en käkbensfraktur. Enligt veterinären led hunden i minst tre eller fyra månader, troligtvis längre.

Hovrätten anser att en normalt aktsam hundägare borde ha fått misstankar om att hunden var sjuk. Tandlossningen och käkbensfrakturen borde ha inneburit ett lidande hos hunden som kvinnan borde ha observerat. Vidare bör även kvinnan noterat dålig lukt från munnen eftersom hunden hade omfattande tandsten. Kvinnan eller dotterns uppgifter ger inte skäl för hovrätten att göra en annan bedömning.

Hovrätten tar med i sin bedömning kvinnans hälsotillstånd. Det kan inte uteslutas att hennes demenssjukdom påverkade hennes omdöme i det avseendet att hon sent misstänkte att hunden hälsotillstånd var dåligt. Det kan inte uppsåtligen dömas för gärningen eftersom hon inte insett och varit likgiltig inför att hunden led.

Kvinnan har ringt sin dotter och uppgett att hon tror att hunden plågas eftersom den magrat av och kissade inomhus. Telefonsamtalet talar för att kvinnan hade en sådan insikt i djurets mående att hon långt dessförinnan borde ha misstänkt att den kunde behöva vård, trots sin demens. Hovrätten anser att hon varit omedvetet oaktsam men att det inte kan rubriceras som grov. Åtalet för djurplågeri ogillas. 

Hovrätten dömer kvinnan för brott mot djurskyddslagen efter att ha underlåtit att ge hunden nödvändig vård. Hon borde ha insett att den behövde vård tre månader innan veterinärbesöket. Påföljden blir 40 dagsböter.