En 50-årig man arbetade som verksjurist vid Statens servicecenter (SSC). Han hade först anställts som servicehandläggare 2019 efter en verksamhetsövergång från Skatteverket och tillträdde 2021 en tjänst som verksjurist vid myndighetens rättsenhet.
Våren 2024 fick han ett omplaceringserbjudande till en tjänst som servicehandläggare. Kort därefter sades han upp på grund av arbetsbrist med åtta månaders uppsägningstid. Parterna tvistade om uppsägningen var sakligt grundad.
Mannen väckte talan vid Stockholms tingsrätt och yrkade att uppsägningen skulle ogiltigförklaras. Han begärde även ekonomiskt skadestånd i form av lön efter uppsägningstidens slut samt allmänt skadestånd för brott mot anställningsskyddslagen.
Som grund för talan gjorde han i första hand gällande att den åberopade arbetsbristen var fingerad och att det verkliga skälet till uppsägningen var personliga motsättningar. Enligt honom fanns arbetsuppgifterna kvar och han hade särskilt pekats ut i samband med en omorganisation. Han menade även att arbetsgivaren inte hade gjort en tillräcklig omplaceringsutredning och att erbjudandet om arbete som servicehandläggare var oskäligt eftersom det innebar enklare arbetsuppgifter än hans tidigare juristtjänst.
Staten genom Statens servicecenter bestred käromålet. Myndigheten uppgav att den på grund av ett sparbeting på 72 miljoner kronor behövde minska organisationen med 80 årsarbetskrafter. Rättsavdelningen minskade från 25 till 18 befattningar och fem tjänster som verksjurist drogs in. Den aktuella juristens tjänst tillhörde de befattningar som försvann i omorganisationen.
Tingsrätten konstaterar att begreppet arbetsbrist i anställningsskyddslagens mening omfattar alla situationer där uppsägningen inte beror på arbetstagaren personligen utan på organisatoriska eller ekonomiska skäl. Domstolen framhåller att arbetsgivaren i stor utsträckning själv avgör behovet av omorganisation och personalminskningar.
Av utredningen framgår att Statens servicecenter genomfört en omfattande omorganisation till följd av medelsbrist och att personalstyrkan minskat avsevärt. Rättsavdelningen reducerades samtidigt och flera juristtjänster drogs in. Mot den bakgrunden anser tingsrätten att uppsägningen skedde som ett led i en verklig verksamhetsförändring.
Domstolen framhåller också att arbetsbrist kan föreligga även om arbetsuppgifterna i viss mån finns kvar och utförs av andra efter omorganisationen. Mannen ansågs inte ha gjort sannolikt att arbetsgivaren i själva verket velat säga upp honom av personliga skäl. Invändningen om fingerad arbetsbrist avvisas därför. Oaktat detta, kan det inte heller ens anses ha framkommit någonting som talar för att arbetsgivaren velat avsluta mannens anställning av skäl som var hänförliga till honom personligen.
När det gäller omplaceringsskyldigheten konstaterar tingsrätten att arbetsgivaren genomfört en omplaceringsutredning där berörda arbetstagare matchades mot lediga tjänster. Mannen erbjöds en tjänst som servicehandläggare, en befattning han tidigare haft och där han ansågs ha tillräckliga kvalifikationer.
Tingsrätten anser att erbjudandet var skäligt. Tjänsten låg inom pendlingsavstånd i Stockholmsområdet, avsåg en tillsvidareanställning på heltid och innebar att han fick behålla sin lön. Att arbetsuppgifterna var enklare än i juristrollen förändrade inte denna bedömning.
Eftersom mannen utan godtagbar anledning avböjde erbjudandet anses arbetsgivaren ha fullgjort sin omplaceringsskyldighet enligt anställningsskyddslagen. Statens servicecenter hade därmed sakliga skäl för uppsägningen.
Tingsrätten avslår mannens talan i sin helhet. Hans yrkanden om ogiltigförklaring och skadestånd lämnas utan bifall.
Som tappande part förpliktas 50-åringen att ersätta staten för rättegångskostnader med 366 250 kronor. Domstolen framhåller särskilt att kostnaderna framstår som skäliga med hänsyn till målets omfattning och mannens processföring.
Domen är överklagad till Arbetsdomstolen.