Mannen väckte talan mot Hyresgästföreningen Region Stockholm, på grund av att han suspenderades från sin post som Region Stockholms ordförande under hösten 2014 genom ett beslut av Regionstyrelsen, ett beslut som senare också fastställdes av Förbundsstyrelsen inom samma region. Förbundsstyrelsen förlängde dessutom suspensionen och beslutade att den även skulle omfatta förtroendeuppdrag utanför regionen.
Mannen begärde i tingsrätten att besluten skulle upphävas och att föreningen till honom skulle betala det arvode som hänför sig till den återstående delen av mandatperioden som följde efter hans suspension motsvarande ett belopp på drygt 300 000 kronor jämte ränta. Enligt mannen har besluten i fråga på olika sätt varit formellt och materiellt bristfälliga, något som arbetsgivaren har motsatt sig.
Tingsrätten prövade först huruvida domstolen var behörig att pröva ärendet och kom fram till att det inte är lämpligt att en allmän domstol prövar frågan om suspension av en förtroendevald inom en förening vare sig ur materiellt eller formellt hänseende.
Domstolen vile dock oavsett detta uttala sig något i frågan om det beslut som tagits om suspendering varit korrekt i formellt hänseende och ansåg sammanfattningsvis att "det formella förfarandet varit i allt väsentligt godtagbart".
Tingsrätten ansåg att motpartens rättegångskostnader på drygt 3,4 miljoner kronor var "väl högt med hänsyn till målets art och omfattning" och satte därför ned ersättningen till 2,5 miljoner kronor.
När det gäller frågan om domstolens behörighet kommer Svea hovrätt till motsatt slutsats. Domstolen börjar med att konstatera att det inte finns någon lagreglering för ideella föreningar utan det ankommer i stor utsträckning på föreningen att sköta sina interna angelägenheter. Även om det saknas en särskild lagreglering för ideella föreningar finns det normer som föreningen måste följa.
Särskilda handlingsregler kan finnas i andra lagar och förordningar samt följa av föreningens stadgar och interna praxis. Därutöver finns regler som kan anses återspegla en inom respektive föreningstyp allmänt accepterad standard av acceptabel kvalitet. Denna standard brukar betecknas god föreningssed. Vad som utgör god föreningssed är emellertid beroende av vad som vid den relevanta tidpunkten utgör synen på föreningarna och dess rättigheter respektive skyldigheter.
I vissa fall har domstol, som tingsrätten också redovisat, ansetts vara behörig att pröva frågor om uteslutning på materiell grund enligt avtalsrättsliga principer (se t. ex. NJA 1998 s. 717 med däri angiven praxis). Föreningens stadgar har vid en sådan prövning ansetts utgöra ett led i rättsförhållandet mellan föreningen och dess medlem som en del av ett avtalsinnehåll. Prövningen har ansetts kunna omfatta både objektiva och subjektiva grunder för uteslutning.
När det gäller ordföranden i Hyresgästföreningen noterar Svea hovrätt att konsekvensen av föreningens beslut blev att mannen med omedelbar verkan fick lämna sitt uppdrag som ordförande för regionstyrelsen och att han inte längre erhöll något arvode, låt vara att han inte heller var skyldig att utföra något arbete för föreningens räkning.
Även om en styrelseledamot i en ideell förening inte har någon anställningstrygghet och normalt sett kan entledigas med omedelbar verkan av det organ som utsett denne kan, enligt hovrättens bedömning, ett sådant beslut om entledigande inte anses vara en sådan föreningsintern angelägenhet som inte alls kan bli föremål för prövning i domstol.
I hovrätten har mannen därtill inskränkt sin talan och frånfallit yrkandena om att hovrätten ska upphäva föreningens beslut om suspension. Hans talan i denna del utgör alltså nu endast en talan om skadestånd, inom ramen för ett avtalsförhållande, som grundar sig på att suspensionsbesluten inte fattats i behörig ordning och därutöver inte varit materiellt riktiga. Hovrätten konstaterar att det inte råder någon tvekan om att en talan av detta slag måste kunna prövas åtminstone i formellt hänseende.
Normalt sett bör frågan om medlemmarna har förtroende för en viss medlem eller inte, och beslut om huruvida en medlem ska ha uppdrag i föreningen eller inte, inte kunna bli föremål för prövning i domstol. När det gäller frågan om det nu aktuella beslutets materiella riktighet kan prövas i domstol konstaterar hovrätten först att beslutet fått betydande ekonomiska konsekvenser för mannen.
Vidare noterar hovrätten att bestämmelsen i § 2.5 i föreningens stadgar ger uttryck för att regionens styrelse kan besluta att en medlem för viss tid eller tills vidare inte får inneha förtroendeuppdrag inom föreningen. Som en förutsättning anges att det ska föreligga särskilda skäl. Till skillnad från fullmäktiges beslut att ge någon ett förtroendeuppdrag rör ett beslut om suspension primärt inte frågan om styrelsen har förtroende eller inte för personen i fråga, utan om det finns särskilda skäl att besluta att medlemmen inte får inneha förtroendeuppdrag.
Detta innebär att en skadeståndstalan grundad på ett påstående om att ett beslut om suspension varit felaktigt, med hänvisning till att det inte förelegat sådana särskilda skäl, bör kunna bli föremål för prövning utifrån de faktiska omständigheter som åberopas till stöd för att det förelegat sådana skäl. Det innebär dock inte att domstolen måste uttala sig om medlemmarna hade eller bort ha förtroende för medlemmen, utan enbart om det förelegat särskilda skäl eller inte.
Sammanfattningsvis innebär det anförda att hovrätten även kan bedöma om besluten varit felaktiga i den meningen att det inte förelegat särskilda skäl att suspendera mannen. Hovrätten anser alltså, till skillnad från tingsrätten, att talan kan prövas i dess helhet.
I den fortsatta bedömningen säger hovrätten inledningsvis att besluten om suspension, trots att behandlingen innefattat brister i regionstyrelsen, måste anses ha tillkommit i behörig ordning (jfr NJA 1990 s. 687). Ordföranden har alltså inte styrkt påståendena om att det förekommit formella fel i samband med besluten om suspension.
Har det förelegat särskilda skäl att suspendera mannen? Föreningen har här gjort gällande att mannen misskött utförandet av sitt uppdrag som ordförande genom att agera i strid med förbundsstämmans och regionfullmäktiges beslut, bryta mot föreningens arbetsordning, vara oförmögen att hålla i möten, komma oförberedd till möten, föredrag och sammankomster, sakna kunskap om föreningens verksamhet och mål, vara oförmögen att samarbeta, vara oförmögen att representera föreningen på ett godtagbart sätt, agera i strid med föreningens etiska regelverk samt skapa en otrygg och fientlig arbetsmiljö på regionkontoret i Stockholm.
Hovrätten anser sammanfattningsvis att föreningen genom de uppgifter som lämnats av såväl förtroendevalda som tjänstemän styrkt att mannen misskött utförandet av sitt uppdrag som ordförande genom att vara oförmögen att hålla i möten, komma oförberedd till möten, föredrag och sammankomster, vara oförmögen att samarbeta, samt att vara oförmögen att representera föreningen på ett godtagbart sätt.
Frågan är då om det som befunnits styrkt, var för sig eller sammantaget, kan anses ha utgjort sådana särskilda skäl som avses i stadgarna. Svea hovrätts uppfattning är att utredningen i målet, främst vittnesmålen, ger stöd för att det som hovrätten funnit det styrkt varit av sådant kvalificerat slag att det åtminstone sammantaget utgör sådana särskilda skäl som motiverar ett beslut om suspension.
Vidare bedömer hovrätten att ovidkommande hänsyn inte styrt handlandet i samband med besluten om suspension. Utifrån den samlade bevisningen anser hovrätten alltså att föreningen styrkt att det förelegat särskilda skäl att suspendera ordföranden. Tingsrättens domslut ska därför inte ändras.
Mannen får nu betala föreningens rättegångskostnader även i hovrätt på drygt en miljon kronor inklusive moms.