Lexnova Nyheter

Sveriges största juridiska nyhetstjänst – bevakning av rättsfall, lagstiftning och förarbeten inom alla rättsområden och instanser.

Inte brott mot kollektivavtalet växla mellan 35 och 45 timmar

Gummiverkstadsavtalet anger att den ordinarie arbetstiden ska utgöra i genomsnitt 40 timmar per helgfri vecka. Arbetsdomstolen anser att avtalet är förenligt med ett schema på ett företag där man arbetar 45 respektive 35 timmar om vartannat.

Inte brott mot kollektivavtalet växla mellan 35 och 45 timmar

Under tiden den 2 september 2019 – 25 oktober 2020 har Euromaster på en av kedjans däckfirmor i Göteborg förlagt tre arbetstagares arbetstid så att de under tvåveckorsperioder arbetat ena veckan 45 timmar per helgfri vecka och andra veckan 35 timmar per helgfri vecka. Den genomsnittliga arbetstiden per helgfri vecka har därmed varit 40 timmar. Svenska Transportarbetareförbundet hävdade att det strider mot kollektivavtalet att förlägga den ordinarie arbetstiden på detta sätt och om förläggningen innebär att arbetstagarna arbetat övertid de veckor de arbetat mer än 40 timmar per vecka och därför har rätt till övertidsersättning.

Kollektivavtalet anger således en ordinarie arbetstid om i genomsnitt 40 timmar per helgfri vecka, men avtalet innehåller inte någon bestämmelse som reglerar hur en genomsnittsberäkning får göras, det vill säga det finns inte någon avtalad beräkningsperiod eller någon bestämmelse i avtalet om möjlighet för de lokala parterna att reglera frågan. Transportarbetareförbundet har bland annat anfört att någon genomsnittsberäkning därmed inte går att tillämpa och att det därför är i strid med kollektivavtalet att tillämpa en arbetstidsförläggning på sätt bolaget gjort. Arbetsgivarparterna Motorbranschens Arbetsgivareförbund:s och Euromaster AB:s ståndpunkt är att avsaknaden av en beräkningsperiod innebär att frågan inte är kollektivavtalsreglerad och att arbetsgivaren med stöd av arbetsledningsrätten kan bestämma arbetstidens förläggning, inom de tidsramar som anges i ”fönstret”.

Det går enligt Arbetsdomstolens mening inte att dra någon slutsats i fråga om den gemensamma partsavsikten eller någon slutsats i tolkningsfrågan med anledning utifrån avtalshistoriken.

Mellan MAF och förbundet gäller kollektivavtal på även andra avtalsområden, som till exempel bensin- och garageavtalet samt bärgningsavtalet. I dessa avtal är regleringen om ordinarie arbetstid uttryckt på samma sätt som i gummi-verkstadsavtalet. I det ena avtalet finns en reglering för genomsnittsberäkningen och i det andra en möjlighet att träffa lokalt kollektivavtal om utjämning av veckoarbetstiden.

Enligt Arbetsdomstolen går det inte av hur avtalsregleringen ser ut på de två andra avtalsområdena att dra slutsatsen att kollektivavtalsparterna är överens om att en rätt till utjämning av den ordinarie arbetstiden mellan veckor förutsätter att det finns särskilda bestämmelser därom i kollektivavtalet.

Frågan är då vilka slutsatser som kan dras av avtalstexten. Sammantaget gör Arbetsdomstolen bedömningen att vad som framkommit om vad som sagts under avtalsförhandlingarna åren 2013, 2016 och 2017 och i partsgemensamma arbetsgrupper inte ger någon tydlig ledning vid tolkningen av bestämmelsen.

Parterna synes överens om att bestämmelsen i fråga inte tidigare lett till oklarheter vid tillämpningen och att det inte heller finns en fast praxis i branschen som skulle kunna ge någon ledning i tolkningsfrågan.

Enligt praxis anses arbetsgivaren, som ett utflöde av rätten att leda och fördela arbetet, få bestämma om arbetstidens förläggning (se AD 1983 nr 14 och där angivna rättsfall samt AD 2016 nr 35). Arbetsdomstolen har inte funnit utrett att parterna gemensamt enbart avsåg att tillföra avtalet en likalydande text som i andra avtal med mjuk arbetsvecka utan materiell innebörd. Orden ”i genomsnitt” finns i avtalsbestämmelsen och måste därmed ha en innebörd. För att texten ska ha någon innebörd måste en genomsnittsberäkning kunna ske. Enligt Arbetsdomstolens mening bör därför ordalydelsen förstås så att arbetstiden får genomsnittsberäknas av arbetsgivaren. Den omständigheten att avtalstexten saknar beräkningsperiod innebär inte i sig att den inte går att tillämpa.

I avsaknad av en reglering om beräkningsperioden på något sätt i kollektivavtalet kan lagregleringen på arbetstidsområdet ge vägledning. I arbetstidslagen finns en reglering om genomsnittsberäkning av den ordinarie arbetstiden. I 5 § arbetstidslagen anges att den ordinarie arbetstiden får uppgå till högst 40 timmar i veckan. I bestämmelsen anges vidare att om det behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena i övrigt får arbetstiden uppgå till 40 timmar i veckan i genomsnitt för en tid av högst fyra veckor. Här finns alltså en möjlighet att under vissa förutsättningar tillämpa en beräkningsperiod om upp till fyra veckor.

Den kortaste möjliga beräkningsperioden vid veckoarbetstid är två veckor. En sådan beräkningsperiod är således i överensstämmelse med arbetstidslagens beräkningsperiod, dvs. ryms inom den beräkningsperiod om fyra veckor som anges i lagen.

Bolaget har tillämpat just en beräkningsperiod om två veckor. Arbetsdomstolen gör bedömningen att avtalet får tolkas så att det i varje fall innebär att en beräkningsperiod om två veckor är tillåten, åtminstone om arbetstiden uppgår till högst 40 timmar i veckan i genomsnitt under den period som den i kollektivavtalet föreskrivna tjänstgöringslistan omfattar. Den förläggning av arbetstiden som bolaget tillämpat i relation till de tre aktuella arbetstagarna har därmed inte varit i strid med gummiverkstadsavtalet.

Förbundets talan ska därför avslås.

Två ledamöter är skiljaktiga och anser att bolaget brutit mot kollektivavtalet genom att förlägga de tre arbetstagarnas arbetstid på sätt som skett.

Ladda ner dokument

Namn Storlek Ladda hem

20-22.pdf

200 KB
Instans
Arbetsdomstolen
Rättsområden
Avtalsrätt, Övrig arbetsrätt, Kollektivavtal