Vårdnadshavare, barn samt pappa till barnet befann sig hemma hos vårdnadshavaren. Det var bestämt att pappan skulle ha umgänge med sonen och han bar ut barnet till bilen mot barnets vilja. Frågan i målet var huruvida förfarandet utgjorde ett ofredande enligt 4 kap. 7 § brottsbalken.

Pappan förnekade gärningen och anförde i Gävle tingsrätt att han haft rätt att föra med sig barnet i bilen och att hans handlande åtminstone skulle vara straffritt med stöd av principen om social adekvans.

När en förälder är ensam vårdnadshavare har barnet umgängesrätt med den andre föräldern. Den förälder som har umgängesrätten måste inrätta sig i vad vårdnadshavaren beslutar. Det är klarlagt att föräldrarna var överens om att barnet skulle ha umgänge med pappan och följa med honom från bostaden. Samtliga inblandade berättade att barnet uppgav att han inte ville följa med sin pappa och det framgick även att vårdnadshavaren bestämde att barnet skulle stanna kvar och att pappan uppfattade detta men trots det förde med sig barnet till bilen. Tingsrätten framhöll att pappan i detta läge borde ha inrättat sig efter vårdnadshavarens beslut, vilket var att umgänget var inställt. Det förelåg därefter inte en situation där principen om social adekvans har betydelse.

Tingsrätten ansåg att handlingen var ägnad att kränka målsägandens frid på ett kännbart sätt. Domstolen ansåg därför att pappan gjort sig skyldig till ofredande och dömde honom till 50 dagsböter.

Hovrätten för nedre Norrland ogillar alla gärningsmoment utom att pappan lyft upp barnet under armarna, burit ut honom och placerade barnet i sin bil. Detta på grund av att en vittnesberättelse gett stöd åt pappans berättelse.

Hovrätten anser att agerande förvisso i sig innebär att pappan fysiskt antastat barnet, men framhåller att gärningen måste vara ägnad att kränka den utsattes frid på ett kännbart sätt för att ansvar för ofredande ska bli aktuellt. Det förutsätts däremot inte att någon fridskränkning uppkommit i det enskilda fallet. Bedömningen är alltså objektiv men avgörandet av om gärningen har varit ägnad att kränka den utsattes frid ska också göras utifrån en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Ytterst blir det alltså omständigheterna i det enskilda fallet som kommer att fälla avgörandet. Genom avgränsningen till typiska effekter och kravet på en kännbar fridskränkning undantas gärningar som kan vara ovälkomna, otrevliga eller annars obehagliga men som den enskilde rimligen ska kunna tåla (prop. 2016/17:222 s. 59 ff. och 99).  

I avgörandet NJA 2022 s. 667 uttalade Högsta domstolen att det straffbara området enligt bestämmelsen om ofredande begränsas på så sätt att gärningen ska vara ägnad att kränka den utsattes frid på ett på kännbart sätt och att gärningen ska var hänsynslös. Högsta domstolen uttalade vidare att mänskliga relationer kan rymma en lång rad beteenden som är ägnade att störa andra människors frid på ett tydligt sätt men som i en del fall ändå inte bör föranleda straffansvar och att avgörande vid straffbestämmelsens tillämpning blir då om agerandet i den enskilda situationen karakteriseras av hänsynslöshet.

Med utgångspunkt i vad hovrätten anser är bevisat kring händelseförloppet är situationen inte sådan att den karakteriseras av hänsynslöshet. Omständigheterna, särskilt med beaktande av att pappan är förälder till barnet och skulle hämta barnet för umgänge, anses heller inte ha varit sådana att agerandet varit ägnat att kränka barnets frid på ett kännbart sätt. Hovrätten frikänner därför pappan från åtalet.