Den 3 juni 1993 råkade den nu 58-årige mannen ut för en trafikolycka. Olyckan inträffade i samband med att han färdades på motorcykel och kolliderade med en mötande personbil. Enligt vittnesuppgifter slungades han av motorcykeln och roterade ett varv i luften innan han slog i huvudet och landade på ryggen. Ambulans kom till platsen och ambulanspersonalen började med att dra hans högra fot, som pekade 180 grader bakåt, till rätta.
Han transporterades till Huddinge sjukhus där det konstaterades att han hade ådragit sig frakturer på höger fotled och höger handled.
Vid olyckstillfället arbetade han heltid i en verkstad som han själv ägde. Efter olyckan var han helt sjukskriven i två och en halv månad med diagnosen fotledsskada. Under åren efter olyckan arbetade han i vissa perioder utan sjukskrivning medan han i vissa perioder var sjukskriven i varierande omfattning, då även med andra diagnoser såsom kognitiva besvär, depression och ryggbesvär. Den 25 oktober 2013 beviljade Försäkringskassan honom hel sjukersättning från och med augusti samma år. Han beviljades också livränta från februari 2013.
Ärendet har prövats av Trafikskadenämnden som i yttrande den 10 maj 2016 rekommenderade att ersättning skulle utbetalas utifrån en skadebetingad medicinsk invaliditetsgrad om 13 procent samt att ersättning för inkomstförlust skulle utgå från en arbetsoförmåga om 50 procent. Länsförsäkringar har betalat ut ersättning i enlighet med dessa rekommendationer.
58-åringen begärde i första hand bland annat ersättning för inkomstförlust med drygt 3,4 miljoner kronor för åren fram till 2017 plus ytterligare ersättning för inkomstförlust fram till han fyller 67 år och därefter pension.
Försäkringstagaren uppgav att han till följd av trafikolyckan ådragit sig skador i form av fotledsfraktur och handledsfraktur. I fotleden har utvecklats ett långvarigt kroniskt smärttillstånd med flera av de följder ett sådant tillstånd kan medföra, såsom sömnsvårigheter, trötthet, uttröttbarhet, kognitiva funktionsnedsättningar, ångest, nedstämdhet och i perioder depressiva besvär. Vidare har fotledsskadan orsakat att han snedbelastar, vilket i sin tur lett till att han flera år efter olyckan också utvecklat ryggbesvär.
Hans arbetsoförmåga är helt betingad av de skador han ådrog sig vid trafikolyckan och de sekundära besvär som dessa skador orsakat.
Länsförsäkringar hävdade att samband saknas mellan olyckan och 58-åringens besvär, förutom såvitt avser besvär från en högersidig fotledsfraktur och en högersidig handledsfraktur vilka motsvarar en medicinsk invaliditet om 13 procent. Länsförsäkringar har betalat ut ersättning för detta.
Samband saknas vidare mellan trafikolyckan och hans arbetsoförmåga. I första hand gjordes gällande att arbetsoförmågan helt saknar samband med besvär orsakade av olyckan, i anfördes att sådant samband saknas åtminstone för den del av arbetsoförmågan som överstiger 50 procent.
Stockholms tingsrätt konstaterade inledningsvis att det är 58-åringen som har bevisbördan för att han orsakats och kommer att orsakas inkomstförluster. Vad gäller den förmodade inkomstutvecklingen som oskadad ansågs gälla ett lägre beviskrav än normalt. Det var i denna del tillräckligt om han gör sannolikt att han som oskadad skulle ha tillförts inkomster i den omfattning som han påstår (jfr NJA 2007 s. 461).
De läkare som hörts i målet och som uttalat sig i frågan syntes eniga om att ett kroniskt smärttillstånd i sig är en riskfaktor för att utveckla problem såsom nedstämdhet, sömnstörningar och kognitiva problem kopplade till trötthet. Däremot syntes det inte lika vanligt att kroniska smärttillstånd leder till ångest. Av de läkare med psykiatri som expertis hade en av dem bedömt att 58-åringens tillstötande psykiska problem sannolikt hade samband med smärtorna från fotleden medan en annan gjort bedömningen att så inte är fallet. Den sistnämnde hade särskilt beaktat att psykiska problem orsakade av ett trauma regelmässigt uppstår i nära anslutning till olyckstillfället, man brukar räkna med att problemen ska ha uppstått inom sex månader för att anses orsakade av olyckan.
Frågan tingsrätten hade att bedöma var dock inte om försäkringstagarens psykiska och kognitiva problem orsakats direkt av olyckan, utan av smärttillståndet i fotleden som under årens lopp kommit att bli såväl kroniskt som förvärrat. Detta resonemang förefaller, menade rätten, därför ha begränsad betydelse för sambandsbedömningen i aktuellt mål. Den nämnde psykiatrikern har emellertid också poängterat att det av tillgängliga journaler framkommer att 58-åringen, när han första gången insjuknade i depression, hade en besvärlig livssituation bland annat i form av konflikt med Försäkringskassan och utförsäkring. 58-åringen har också själv i förhör berättat att han inte känt sig lika stressad och nedstämd sedan konflikten med Försäkringskassan löstes.
Sammanfattningsvis drog tingsrätten slutsatsen utifrån den utredning som lagts fram i målet att det många gånger är svårt att härleda psykiska besvär såsom depression och ångest till en enda orsak, ofta spelar många konkurrerande faktorer in. Det rör sig också om besvär som en relativt stor del av befolkningen drabbas av. Tingsrätten ansåg dock att utredningen talar för att 58-åringens nedstämdhet i viss mån kan härledas till smärtproblematiken, liksom att sömnstörningarna som smärtan orsakar i sin tur ger upphov till trötthet och därmed vidhängande kognitiva problem. I viss utsträckning synes dock även finnas andra, konkurrerande orsaker till problemen.
Tingsrätten fann sammantaget att 58-åringen gjort klart mer sannolikt att det finns ett samband mellan olyckan och hans besvär från fotleden samt att fotledssmärtorna i sin tur leder till viss nedstämdhet och sömnstörningar med därtill vidhängande kognitiva problem orsakade av trötthet. Den arbetsoförmåga som dessa besvär orsakar honom skulle därmed ersättas av Länsförsäkringar.
Tingsrätten kom sedan fram till att 58-åringens arbetsoförmåga till 60 procent har samband med olyckan.
Vad gäller den förmodade inkomstutvecklingen som oskadad gäller, enligt tingsrätten, ett lägre beviskrav än normalt. Det är i denna del tillräckligt om mannen gör sannolikt att han som oskadad skulle ha tillförts inkomster i den omfattning som han påstår (jfr NJA 2007 s. 461). Han hade inte gjort sannolikt att han skulle ha haft den karriärutveckling som han bygger sitt förstahandsyrkande på. Utgångspunkten när hans inkomst som oskadad skulle uppskattas bör enligt tingsrättens mening i stället vara den lönenivå som han hade i samband med olyckan, med en sedvanlig uppräkning av lönen år efter år. Länsförsäkringar skulle således ersätta honom för inkomstförlust och livränta med 60 procent av vad som yrkats i andra hand.
Länsförsäkringar dömdes att betala ersättning för inkomstförlust med 1 150 470 kronor.
Länsförsäkringar hänvisade till den så kallade traumatiska principen. I likhet med tingsrätten anser Svea hovrätt att den utredning som försäkringstagaren har åberopat leder till slutsatsen att den traumatiska principen har begränsad betydelse för sambandsbedömningen i detta fall. Enligt nämnda princip uppstår traumatiskt betingade besvär omedelbart eller i vart fall några få dagar efter traumat för att därefter successivt minska och sedan försvinna helt eller i vissa fall kvarstå permanent. Mannens besvär påstås således inte enbart ha orsakats direkt av olyckan, utan även av smärttillståndet i fotleden som under årens lopp har kommit att bli både kroniskt och förvärrat.
Sammanfattningsvis anser hovrätten, i likhet med tingsrätten, att försäkringstagaren har gjort klart mer sannolikt att det är trafikolyckan som har orsakat smärtan i fotleden, delar av sömnsvårigheterna, tröttheten, den kognitiva funktionsnedsättningen och nedstämdheten, men inte ryggbesvären, ångesten eller depressionen.
Hovrätten instämmer vidare i Länsförsäkringars uppfattning att försäkringstagaren i fråga om vilken arbetsoförmåga hans besvär fört med sig inte har förmånen av något lägre beviskrav än det som brukar tillämpas i dispositiva tvistemål. Han måste alltså styrka att de besvär som trafikolyckan har förorsakat honom har lett till en viss arbetsoförmåga.
Enligt hovrätten får 58-åringen anses ha styrkt att en större andel än 50 procent av arbetsoförmågan beror på olyckan.
Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning att 58-åringen endast behöver göra det sannolikt att han skulle haft det arbete respektive de inkomster som följer med det arbetet som han påstår, för det fall att trafikolyckan inte skulle ha inträffat. Trots denna bevislättnad ger den sammantagna utredningen inte hovrätten anledning att komma till några andra slutsatser än de som tingsrätten har redovisat i sin dom.
58-åringen har således inte visat att hans inkomstförlust är i nivå med det som han i första hand har yrkat. Osäkerheten kring hur hans framtid som egen företagare skulle ha gestaltat sig är alltför osäker.
Däremot anser hovrätten, i likhet med tingsrätten, att han har gjort sannolikt att hans inkomster, om inte olyckan hade inträffat, skulle ha uppgått till vad han har yrkat i andra hand.
När det gäller i vilken ålder som 58-åringen, utan trafikolyckan, hade gått i pension, talar visserligen hans näck- och ryggbesvär, som inte ska anses vara relaterade till olyckan, för att han hade valt att gå i pension tidigare än om han hade varit helt frisk. Hovrätten anser ändå, i likhet med tingsrätten, att det saknas anledning att frångå den allmänna pensionsåldern för honom som utgångspunkt för livränta med mera. Som han har påtalat har denna ålder, efter tingsrättens dom, höjts till 67 år. Hans livränta och rätt till ersättning för allmän pensionsförlust ska därför beräknas utifrån att han skulle ha arbetat till 67 års ålder. Tingsrättens dom ska ändras från 65 till 67 år.
Hovrätten anser således att dock att 58-åringen, som inte hade gjort några avsättningar till tjänstepension innan han olyckan inträffade, inte har gjort sannolikt att han som oskadad skulle ha haft en tjänstepensionsförsäkring.