Åtal väcktes mot två män, en 23-åring och en 22-åring, för narkotikabrott. Åtalet avsåg innehav och överlåtelser, ibland enskilt och ibland tillsammans och i samförstånd, av cannabis, kokain eller en mindre mängd narkotika av ospecificerad art.

Tingsrätten fällde 23-åringen för narkotikabrott av normalgraden avseende 12 tillfällen, och 22-åringen för narkotikabrott av normalgraden vid 20 tillfällen i enlighet med gärningsbeskrivningarna under respektive relevanta åtalspunkter. Hovrätten ändrade domen avseende 23-åringen och ogillade åtalet för narkotikabrott vid totalt tre tillfällen.

Den fällande domen avsåg gärningar begångna mellan den 2 februari 2024 och den 9 maj 2024.

De två männen åtalades därefter på nytt för att, tillsammans och i samförstånd med ytterligare en medåtalad, någon gång fram till den 6 mars 2024 i försäljningssyfte ha tagit befattning med viss mängd kokain och cannabisharts.

I Värmlands tingsrätt yrkade 23-åringen och 22-åringen att det nya åtalet skulle avvisas med hänvisning till principen ne bis in idem, det vill säga att samma sak inte får prövas två gånger. Den narkotika som det aktuella åtalet avser härrör från samma parti som redan prövats av tingsrätten och hovrätten. Det är alltså fråga om samma gärning i de två målen, varför åtalet kommer omfattas av den tidigare domens rättskraft när den får laga kraft.

Åklagaren invände i första hand att det inte går att slå fast att det rör sig om samma parti. Även om det bedöms vara fråga om samma parti finns det stöd i praxis – bland annat NJA 2003 s. 435 – för att det ändå kan handla bedöms som två olika gärningar. Där framgår att överlåtelse är en från övriga hanteringsformer i 1 § narkotikastrafflagen väsensskild hantering som utgör en separat gärning.

Tingsrätten konstaterade inledningsvis det vid en jämförelse mellan gärningspåståendena i de två målen yrkas ansvar för i vart fall innehav i båda målen. Vidare innebär åtalen en nästintill fullständig tidsmässig överlappning.

Det stämmer, som åklagaren påpekat, att det inte med säkerhet går att slå fast att den aktuella narkotikan härrör från samma parti narkotika som det tidigare åtalet avsåg. Samtidigt är det inte visat att det inte är fråga om samma parti narkotika – och bevisbördan för detta åvilar inte de tilltalade.

Domstolen tillade att det är svårförklarligt att en person som haft tillgång till ett stort parti narkotika skulle ha bemödat sig att hitta ytterligare narkotika av samma slag i försäljningssyfte.

Enligt tingsrätten framgår det av rättsfallet NJA 2007 s. 557 att det för frågan om ne bis in idem i princip saknar betydelse huruvida narkotikan härrör från samma parti eller om det rör sig om samma slags narkotika. Avgörande synes i stället vara om den i de två målen aktuella narkotikan anskaffats, eller i vart fall hanterats, samlat.

Tingsrätten ansåg sammantaget att det var fråga om samma narkotika.

Domstolen prövade avslutningsvis om det följer av NJA 2003 s. 435 att narkotikahantering i form av överlåtelse är så pass väsensskild från annan hantering att det inte ska anses vara fråga om samma gärning.

I domen uttalade Högsta domstolen: ”Även om fråga är om samma parti narkotika torde det dock kunna förekomma att en viss befattning med hela eller en del av partiet är av det slaget att det är att anse som en annan gärning än befattningen i övrigt”.

Mot bakgrund av det senare rättsfallet NJA 2007 s. 557 ansåg dock tingsrätten att 2003 års rättsfall inte ändrade bedömningen.

Tingsrätten fann alltså att det var fråga om samma gärning som männen redan dömts för. Åtalet avvisades därför i delar som avsåg 23-åringen och 22-åringen.

Avslutningsvis påpekade domstolen att ”resultatet måhända i icke obetydlig mån framstår som otillfredsställande och sannolikt inte harmonierar med lagstiftarens avsikt”. Resultatet är dock en följd av att åtal väckts och dom meddelats för den i sammanhanget mindre omfattande befattningen med narkotikan innan utredningen slutförts.

I stället för att domstolen ska ”göra avkall på den i en rättsstat fundamentala rättssäkerhetsgarantin om ne bis in idem” är åklagaren hänvisad till att begära resning i det tidigare målet.

Hovrätten för Västra Sverige ansluter sig i samtliga delar till tingsrättens resonemang. Åklagarens överklagande avslås därför.