Webbtidningen Nordfront.se sysslar med nyhetsförmedling och har en nationalsocialistisk inriktning.
Justitiekanslern åtalade tidningens ansvarige utgivare – en idag 32-årig man – för olaga våldsskildring för att den 16 mars 2019 ha publicerat en filminspelning, med tillhörande artikel på hemsidan, som skildrade moskéattacken i Christchurch, där 51 personer sköts ihjäl. Filminspelningen gjordes av gärningsmannen vid terrordådet.
Örebro tingsrätt – som prövade åtalet med jury – ansåg att det visserligen varit motiverat att rapportera om den aktuella terrorattacken, men att en heltäckande rapportering hade kunnat göras utan att publicera gärningsmannens egeninspelade film. Då filmen innehåller grova våldsskildringar samt mot bakgrund av framställningens syfte och sammanhanget i vilket filmen publicerades fann domstolen därför att publiceringen inte varit försvarlig. 32-åringen dömdes därför för bland annat yttrandefrihetsbrottet olaga våldsskildring till fyra månaders fängelse.
Domen överklagades till Göta hovrätt som ansåg att publiceringen hade skett inom ramen för nyhetsförmedling och frikände därför 32-åringen.
Justitiekanslern överklagade domen till Högsta domstolen, HD.
Frågan är främst om gärningen uppfyller de grundläggande förutsättningarna för olaga våldsskildring och om den ha varit försvarlig.
I yttrandefrihetsgrundlagen, YGL, kap 5 finns bestämmelser om yttrandefrihetsbrott. En förutsättning för straffansvar enligt YGL är att gärningen begås i ett program eller en teknisk upptagning eller till följd av databasregeln i YGL kap 1 § 4, i en databas.
Brottet olaga våldsskildring omfattar att någon genom rörliga bilder närgånget, eller utdraget, skildrar grovt våld mot människor eller djur med uppsåt att sprida framställningen. En sådan kan dock vara försvarlig, vilket då gör handlandet straffritt.
Olaga våldsskildring regleras också i brottsbalken, BrB, kap 16 § 10 c och infördes år 1989 som en reaktion på att allmänheten fick ökad tillgång till videofilmer med grova våldsskildringar – vanligen fiktiva sådana – i samband med att uthyrning och försäljning av videofilm expanderade kraftigt.
HD anmärker att syftet med det ursprungliga lagstiftningsarbetet främst tog fokus på fiktiva våldsskildringar. Det ansågs att det för majoriteten av dessa knappast fanns något intresse av att värna integriteten hos de som medverkar. Den aspekten beaktades därför inte då (se prop. 1980/81:176 s. 38).
Tanken med det kriminaliserade området är vidare att regleringen ska träffa vad som har kallats ”extremvåld”. Begreppet ’utdraget’ ’är inte avsett att uppfattas som en ren tidsbestämning (se prop. 1984/85:116 s. 18).
Domstolen noterar att lagstiftaren inte har gjort något särskilda överväganden kring våldsskildringar i form av upptagningar av verkligt våld, men skriver samtidigt att ”det inte är någon tvekan om att straffbestämmelserna även träffar sådana skildringar”.
HD anser att en skildring av verkligt våld måste anses ha en större negativ påverkan för tittaren, särskilt i fråga om barn och ungdomar. Vid bedömningen bör därför kunna beaktas om skildringen avser fiktivt eller verkligt våld. Eftersom det inte finns stöd för att bedöma verkligt våld och fiktivt våld på helt olikartade sätt måste dock bedömning utgå från hur våldet ”faktiskt skildras”, skriver rätten.
Beträffande försvarlighetsbedömning gör domstolen bland annat följande uttalanden.
Inom ramen för nyhetsförmedling kan det finnas anledning att publicera rörliga bilder som skildrar grovt verkligt våld. Det gäller exempelvis vid rapportering från krigshärdar och terrorattentat. Det är dessutom en grundsten i ett demokratiskt samhälle att media ska kunna rapportera fritt om i stort sett vilka händelser som helst. HD lyfter även fram att det inom ramen för opinionsbildande journalistik kan vara försvarligt att publicera grova våldsskildringar.
Mot bakgrund av bland annat dessa överväganden gör Högsta domstolen följande bedömning av det aktuella fallet.
Den 17 minuter långa filmen är, i de delar som utspelar sig inne i moskén, otydlig och ljudet är dämpat. Några detaljer framgår inte och det går inte heller att urskilja några ansiktsuttryck. Oaktat detta framhåller domstolen att det ändå klart framgår att det är verkliga människor som avrättas och faller ihop. Det samlade intrycket är därmed mycket obehagligt för åskådaren, ”inte minst för den som är medveten om vad det är som visas”.
Allt talar enligt HD för att våldsskildringen inte hade varit tillräckligt allvarlig för att nå upp till straffbestämmelsens krav på antingen närgånget eller utdraget våld, om scenerna hade förekommit i en spelfilm. Men eftersom skildringen avser verkligt våld anser domstolen att den träffas av straffbestämmelserna i både BrB och YGL.
Frågan är då om gärningen varit försvarlig.
Domstolen framhåller att artikeln handlar om terrordådet – som då var en högaktuell nyhet – och den är skriven på ett tydligt nyhetsförmedlande, ”om än något tendentiöst” sätt. Sammantaget anses att publiceringen därför skett i samband med nyhetsförmedling.
Även om det är fråga om en lång och otäck skildring av verkligt våld där det framgår hur ett större antal människor avrättas är, som nämnts, filmens och utformning sådan att dödandet inte skildras särskilt ingående.
Vid en sammantagen bedömning anser HD att våldsskildringen inte är av det slaget att intresset av att kunna publicera den inom ramen för nyhetsförmedlingen måste ge vika. Gärningen bedöms med andra ord ha varit försvarlig.
Med ändring av hovrättens dom ogillas därför åtalet mot den 32-årige ansvarige utgivaren.
Två ledamöter ansåg att hovrättens dom skulle fastställas. De menade att publiceringen av det grova våldet inte var berättigat, trots att nyhetsintresset vid tiden var stort.