En kvinna och en man åtalades i januari 2023 för djurplågeri, efter att ha underlåtit att vidta nödvändiga åtgärder för sin sjuka hund. Hunden hade bland annat sårskador på kroppen, avsaknad av päls och klåda. 

Av utredningen i målet framkom att mannen hade varit på promenad med hunden i juni 2021. Under promenaden dog hunden, och mannen kontaktade en veterinärklinik. När hunden undersöktes på veterinärkliniken konstaterades att hon var i väldigt dåligt skick, och veterinären anmälde ärendet till Länsstyrelsen. Länsstyrelsen gjorde en polisanmälan. 

Av förhör med paret framkom att hunden började må dåligt efter att deras andra hund gick bort. De uppgav att de har varit i kontakt med flera veterinärkliniker när hunden började må dåligt, men att det inte fanns några lediga tider. De uppmanades att smörja in hundens hud med kortisonsalva. 

Vid flera tillfällen åkte de till djursjukhus och akuten, där det konstaterades att hunden inte var i tillräckligt dåligt skick i förhållande till de andra djuren. En klinik hade informerat att de inte kunde ta emot hunden, eftersom rasen är farlig. 

Veterinären som gjorde anmälan till Länsstyrelsen berättade i förhör att hunden var i fruktansvärt skick, och att hon misstänkte att symtomen funnits under i vart fall flera månader. Hon konstaterade att det brukar vara högt tryck på kliniken under sommaren, och att hon inte tror att det görs journalanteckningar vid samtal med djurägare då det endast konstateras vara fullt på kliniken. 

Veterinärklinikens klinikchef uppgav i sitt förhör att samtal där djurägare berättar om sina djur ska journalföras. Av både klinikchefens förhör, och förhör med en annan djursjukhuschef framgick att de inte nekar vård på grund av ras. 

Södertälje tingsrätt konstaterade att inget annat än att hunden lidit av skadorna under cirka en månad, och att hon borde fått vård under denna tid är visat. Det konstaterades att det inte finns skäl att tro att hunden blivit nekad vård på grund av ras och att det är besvärande för paret att det inte förts journalanteckningar efter deras kontakt med olika veterinärkliniker. 

Under huvudförhandlingen kom det upp att paret vid flera tillfällen besökt akutmottagningar, men att detta missats i polisförhören. Tingsrätten ansåg missen konstig, eftersom paret haft försvarare med under polisförhören. 

Tingsrätten fann dock inte parets uppgifter motbevisade. Att paret av uppsåt eller oaktsamhet utsatt hunden för lidande ansågs inte visat, och åtalet ogillades. 

Domen överklagades. Svea hovrätt konstaterar inledningsvis att det med hänsyn till hundens skick ålegat paret att vidta mer långtgående åtgärder än att ringa veterinärmottagningar. 

Vidare uttrycks att det är osannolikt att hunden nekats vård vid fyra tillfällen, eftersom hon varit i så pass dåligt skick. Likt tingsrätten konstaterar hovrätten att det är besvärande för paret att det inte finns journalanteckningar från de påstådda akutbesöken. Eftersom uppgifterna inte heller finns antecknade från polisförhören, måste de värderas med försiktighet. I viss mån talar det dock för att akutbesöken har gått till så som paret påstått.

Sammantaget anser hovrätten att utredningen i allt väsentligt talar mot att paret sökt akutvård. Fråga blir om de agerat uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. 

Paret var mycket fästa vid hunden och har vidtagit vissa åtgärder för att hon skulle få vård. De har inte agerat uppsåtligen. Med beaktande av att hunden var i så dåligt skick, måste de dock ha insett att det fanns en stor risk att hon led. Hovrätten finner därmed att paret varit grovt oaktsamma, genom att inte ha vidtagit ytterligare åtgärder. Paret döms för djurplågeri och påföljden bestäms till ett måttligt bötesstraff. 

Ett hovrättsråd är skiljaktig och instämmer i tingsrättens bedömning.