Det handlar om två polismän som arbetar i yttre tjänst i den så kallade ingripandeverksamheten i polisregion Nord. Den ene av männen arbetar också som jourhavande förundersökningsledare och den andre på den så kallade kriminaljouren. Poliserna ansökte hos Polismyndigheten om tillstånd till bisysslor som styrelseledamot respektive styrelsesuppleant i föreningen Camp Sweden som är en supporterförening för de svenska landslagen i fotboll. Föreningens mål är att stötta landslagen såväl vid hemmamatcher i Sverige som vid matcher utomlands. Föreningen ska bland annat vara ett forum för landslagens supportrar, höja stämningen vid matcherna, arrangera samlingar före matcherna och jobba för en positiv supporterkultur. Uppdragen som styrelseledamot och styrelse suppleant i föreningen innebär bland annat medverkan på styrelsemöten, administration av föreningens Facebooksida och att arrangera samlingar för supportrar.
Sveriges landslagsmatcher i fotboll spelas på hemmaplan i region Stockholm, Malmö och Göteborg, et vill säga inte i polisregion Nord där alltså de två poliserna arbetar.
Den 25 oktober 2019 beslutade Polismyndigheten, enligt 7 c § lagen om offentlig anställning, om förbud mot bisysslorna. Enligt förbudet mot förtroendeskadliga bisysslor i 7 § lagen om offentlig anställning får en offentlig arbetstagare inte ha någon anställning eller något uppdrag eller utöva någon verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller någon annan arbetstagares opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndighetens anseende. Enligt 7 c § lagen om offentlig anställning ska en arbetsgivare besluta att en arbetstagare som har eller avser att åta sig en bisyssla som inte är förenlig med 7 § samma lag ska upphöra med eller inte åta sig bisysslan.
Polisförbundet yrkade att Arbetsdomstolen skulle upphäva Polismyndighetens beslut om förbud mot bisysslorna.
Staten menade att genom att vara styrelseledamot och styrelsesuppleant i Camp Sweden skulle poliserna engagera sig i ledande ställningar i föreningens verksamhet och representera föreningen. Bisysslorna skulle därmed vara av utåtriktad karaktär. Det rör sig om ett konkret och handgripligt arbete där poliserna skulle exponeras såväl för föreningens medlemmar som för motståndarsupportrar, allmänhet och poliser i tjänst. Poliserna skulle också ansvara för att för föreningen söka tillstånd enligt ordningslagen för föreningens aktiviteter i anslutning till landslagsmatcher.
Allmänheten skulle kunna få intrycket att poliserna kan ta med sig hänsynen till Camp Sweden in i sitt arbete och försöka påverka sitt eget eller andras arbete vid Polismyndigheten i en för Camp Sweden och dess supportrar gynnsam riktning. Risken för förtroendeskada är hög och finns även om föreningsengagemanget kan betraktas som samhällsnyttigt, i vart fall i den del där poliserna i ledande positioner i föreningen skulle arrangera samlingar före matcher och främja en positiv supporterkultur. Camp Sweden är i och för sig en fredlig organisation.
Det är vanligt att poliser behöver ingripa vid fotbollsmatcher och det finns till och med särskilda så kallade supporterpoliser för ändamålet. Poliserna är skyldiga att ingripa som poliser även när de besöker en fotbollsmatch under ledig tid.
Förbundet kontrade med följande: Att vara styrelseledamot eller styrelsesuppleant i Camp Sweden är inte en verksamhet av ett sådant slag att den omfattas av 7 § lagen om offentlig anställning. Om Arbetsdomstolen skulle bedöma att verksamheten är bisysslor och omfattas av 7 § lagen om offentlig anställning, är bisysslorna i vart fall inte av sådan karaktär att de skulle rubba förtroendet för polisernas eller någon annan arbetstagares opartiskhet. Bisysslorna skulle inte skada Polismyndighetens anseende och det finns ingen risk för förtroendeskada.
Arbetsdomstolen konstaterar att bisyssleförbudet i 7 § lagen om offentlig anställning fick väsentligen sin utformning 1970 genom ändringar i 1965 års statstjänstemannalag, vilka sedan har förts över till 1976 och 1994 års lagar om offentlig anställning. Förarbetena har redovisats utförligt i t.ex. AD 2004 nr 108 och AD 2014 nr 45.
Med sådan verksamhet som avses i 7 § lagen om offentlig anställning förstås i princip varje sysselsättning vid sidan av den anställning som får anses vara tjänstemannens huvudanställning (SOU 1969:6 s. 77 f.). Undantagna är dock aktiviteter som typiskt sett hör hemma på privatlivets område och vad som har omedelbart samband med detta område.
Det avgörande för om en bisyssla är förtroendeskadlig eller inte är vilka beröringspunkter av betydelse för förtroendet för opartiskheten i arbetet vid myndigheten som finns mellan bisysslan och den statsanställdes aktuella arbetsuppgifter, hans eller hennes kollegor eller verksamheten vid främst den myndighetsenhet där den statsanställde arbetar. Det är förtroendet för den statsanställdes och hans eller hennes kollegors opartiskhet i arbetet som skyddas av bestämmelsen om förbud mot förtroendeskadliga bisysslor. Med uttrycket ”myndighetens anseende” i bestämmelsen åsyftas vidare inte myndighetens anseende i varje hänseende utan bara anseendet för att opartiskhet (objektivitet, saklighet) iakttas i myndighetens verksamhet (prop. 1970:72 s. 75). Det är inte nödvändigt att allmänhetens förtroende i verkligheten har rubbats eller ens att något har inträffat som är ägnat att sätta allmänhetens tilltro på spel.
Tillåtligheten av en bisyssla bedöms med hänsyn till bland annat graden av risk för förtroendeskada i det enskilda fallet. I första hand är prövningen inriktad mot att bedöma graden av risk för förtroendeskada. Vidare bedöms om graden av risk för förtroendeskada är försvarlig. Dessutom beaktas bisysslans betydelse för arbetstagaren personligen.
Arbetsdomstolen anser till att börja med att uppdragen som styrelseledamot respektive styrelsesuppleant i föreningen Camp Sweden helt klart är sådana uppdrag som kan vara förbjudna enligt 7 § lagen om offentlig anställning. Uppdragen kan, trots att de skulle vara ideella och uttryck för starka personliga intressen, inte anses höra till privatlivets område eller vad som har omedelbart samband med detta.
Det är, enligt AD, tveklöst så att det finns vissa beröringspunkter mellan föreningens och Polismyndighetens verksamhet. Föreningen söker ibland tillstånd enligt ordningslagen hos Polismyndigheten för sina samlingar. Poliser kan komma att närvara i anslutning till föreningens samlingar och vid landslagsmatcher. Företrädare för föreningen samverkar också med Polismyndigheten inför samlingar och landslagsmatcher för att förebygga ordningsstörningar.
Med beaktande av att föreningens ansökningar om tillstånd enligt ordningslagen handläggs i andra polisregioner än den där poliserna arbetar får risken för att allmänheten får uppfattningen att Polismyndighetens handläggare och beslutsfattare inte skulle vara opartiska, eller skulle kunna påverkas, på grund av att det i föreningens styrelse finns poliser anses låg.
Även risken för att allmänheten får uppfattningen att de poliser som har arbetsuppgifter i anslutning till föreningens samlingar och landslagsmatcher, vilka såvitt framkommit regelmässigt kommer från andra polisregioner än den där poliserna arbetar, skulle kunna påverkas i sitt arbete av att det i föreningens styrelse finns poliser får anses låg.
Arbetsdomstolens bedömning innebär att förbundets talan om upphävande av de beslutade förbuden mot polisernas bisysslor ska bifallas.