Målsäganden lider av psykisk ohälsa och åklagaren påstår att droger använts under gärningsögonblicken. Av åklagarnas bakgrundsbeskrivning kan man utläsa att den 1 maj 2024 lades målsäganden akut in på sjukhus efter ett suicidförsök. Hennes familj hittade filmer med misstänkta våldtäkter i hennes mobil. Samma dag gjordes en polisanmälan av hennes familj och ett inledande förhör hålls med målsäganden den 12 juni 2024.
Målsäganden har flera psykiska diagnoser och har ett långvarigt, svårt och komplicerat självskadebeteende som tar sig uttryck bland annat i form av hon har skurit sig själv. Hon har tagit upprepade överdoser av narkotika och alkohol och har även en historik av att ha varit målsägande i mål om våldtäkt mot barn och andra sexuella övergrepp.
Hon har varit inlagd för vård vid flera tillfällen under vinter-vår 2024. Hon gjorde hon ett självmordsförsök i samband med sin 18 årsdag. Hon vårdades senare enligt LPT. Under vintern skedde ytterligare självmordsförsök. I februari träffade hon en av de tilltalade som är läkare vid två tillfällen. Efter det andra tillfället skedde det ett nytt självmordsförsök. Hon träffade en ytterligare medåtalad i mars och därefter, även i mars, en tredje tilltalad. Efter besöket hos honom i mars togs hon till sjukhus i ambulans. Hon träffade honom även i april. Efter det skedde självmordsförsöket i maj 2024. Ytterligare sådana incidenter skedde senare i maj. I slutet på maj träffade hon den fjärde tilltalade mannen.
Av åberopade bilder framgår att hon har många ärr och – på vissa bilder – även öppna sår på armar och ben. Ärren är sådana att de uppstått efter att hon skurit sig själv.
Tre män åtalades för våldtäkt och den fjärde mannen för sexuellt ofredande och kränkande fotografering bland annat.
Åklagarna begärde att få åberopa videoförhör med målsäganden som bevis i rättegången. Skälen för detta var relaterade till målsägandens psykiska ohälsa och hennes långa och mycket allvarliga självskadebeteende.
Senast under januari 2025 har målsäganden vårdats med anledning av ytterligare en överdos och självskada. I slutet av februari 2025 efter att ytterligare förhör hållits med henne inom ramen för denna förundersökning blev hon återigen föremål för vård enligt lagen om (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT).
Att återigen behöva redogöra för händelserna bedömdes innebära en alltför stor påfrestning för henne. Målsäganden ställde sig bakom begäran och två av de tilltalade motsatte sig det, den tredje åtalade överlämnade frågan till rättens bedömning och den fjärde hade ingen erinran.
Attunda tingsrätt beslutade på de av åklagarna anförda skälen att förhören skulle spelas upp. Det finns, enligt rätten, flera nackdelar med uppspelning av videoförhör. För det första kan frågor till förhörspersonen endast ställas av förhörsledaren. Om förhörsledaren ställer ledande frågor leder det till att bevisvärdet på de lämnade uppgifterna sänks avsevärt. För det andra innebär det också att försvaret inte fritt kan ställa frågor utan måste gå via förhörsledaren samt att domstolen helt saknar möjlighet att ställa egna frågor.
Dessa brister gör att uppspelande videoförhör aldrig kan ha samma tyngd som ett förhör under rättegången.
Det är endast två av försvararna som har valt att ställa frågor via förhörsledaren. Enligt tingsrätten har frågorna som ställts på begäran av försvararna ställts med viss skepsis vilket givetvis påverkat hennes svar. Vissa frågor, som bör ha varit enkla att förstå, har misstolkats av förhörsledaren och lett till att hela frågan inte ställdes.
Tillvägagångssättet har försvårat förtydliganden av frågor som målsäganden inte har förstått och möjligheten att ställa följdfrågor utifrån de svar som hon har lämnat.
En av försvararna har inte utnyttjat möjligheten att ställa frågor till målsäganden, men anförde i slutanförandet att videoförhören har mycket lågt bevisvärde och att det hade kunnat förstärkas om man hade tillåtit kritiska motfrågor. Försvararen har vidare uttryckt att det kan ha varit rimligt utifrån hennes sjukdomsbild att inte tillåta sådana kritiska frågor, men att det inte är rimligt att döma för brott i denna situation.
Mot den bakgrunden bedömer tingsrätten att försvararna inte har haft några praktiska möjligheter att ställa kritiska frågor. Sammantaget är bevisvärdet av målsägandens förhör därför lågt.
Tingsrätten anser att inte att åklagarna har bevisat att de tilltalade har gjort sig skyldiga till våldtäkt, vare sig uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Det är inte visat att kvinnan befann sig i en särskilt utsatt situation och det brast inte i frivillighet.
Inte heller har läkaren och den för sexuellt ofredande tilltalade mannen gjort sig skyldiga till narkotikabrott av normalgraden.
Tingsrätten bifaller dock åtalet för sexuellt ofredande, som dock inte ska bedömas som grovt, och åtalet för kränkande fotografering mot nämnde man. Han döms även för ringa narkotikabrott, en gärning som han har erkänt. Läkaren döms för ringa narkotikabrott.