Ett utställningsföretag bildades 2002 och ägs till lika delar av tre män. Delägarnas rättigheter och skyldigheter mot varandra och mot bolaget regleras i ett aktieägaravtal. I en punkt i aktieägaravtalet uttalas att delägarna i en bilaga till avtalet har ”fastställt” sina ”befogenheter och skyldigheter i bolaget” och delägares rätt till lön, övriga förmåner och pension. Av bilagan framgår bland annat att delägarna ska vara heltidsanställda och ställa hela sin arbetskraft till bolagets förfogande. Vidare föreskrivs att delägare för ”heltidsarbete” ska åtnjuta viss ersättning.
Vidare är parterna ense om att de genom muntligt avtal har fastställt ersättning till 30 000 konor per månad för var och en. Under lång tid har emellertid bolaget arbetat upp stor, årlig omsättning och ofta haft sådana resultat att delägarna årligen har kunnat besluta om aktieutdelning till sig själva, det vill säga utöver nämnd månadslön.
Parterna är ense dels om att bolaget avseende april 2020 och i tiden därefter inte har betalat någon lön till en av männen, en nu 69-årig man, dels om att han inte har utfört något arbete för bolaget under den perioden.
Redan under 2019 fick bolaget erfara viss nedgång i efterfrågan av sådana tjänster som bolaget huvudsakligen erbjuder marknaden. Den nedgång i efterfrågan som följde av pandemin blev sådan att bolagets överlevnad riskerades. Bland annat därför lyckades delägarna inte komma överens om villkoren för utköp av 69-åringen, som redan under 2019 hade meddelat övriga delägare om sin avsikt att pensionera sig i samband med sin sjuttioårsdag.
69-åringen valde att sluta komma till jobbet i april 2020 och yrkade att tingsrätten skulle förpliktiga bolaget att till honom betala bruttolön med 30 000 kronor per månad från och med april 2020 till dess att tingsrätten skiljer sig från målet.
69-åringen menar att förutsättningen för att bolaget ska vara skyldigt att betala lön till honom är att han ställer hela sin arbetskraft till bolagets förfogande. Med den formuleringen förstås, mot bakgrund av det som i övrigt har förekommit, att det räcker att han håller sig tillgänglig i hemmet för de arbetsuppgifter han kan komma att tilldelas. Lön och övriga förmåner ska således utgå även om det till exempel på grund av arbetsbrist saknas arbetsuppgifter motsvarande en anställning på heltid.
Mannen hävdar vidare att bolagets verksamhet består uteslutande av leverans av utställningstjänster till mässor för olika dotterbolag till Volvo. 69-åringen har varit projektledare för detta och har med tiden kommit att arbeta endast för Volvobolag och har sedan våren 2019 kommit att arbeta endast i och från sin bostad.
Göteborgs tingsrätt konstaterar att 69-åringen har betecknat sitt anställningsavtal med begrepp och ord som ”tillsvidareanställning” och ”ordinärt anställningsförhållande”. De tre delägarnas anställningsavtal träffas dock av undantagsregeln i 1 § andra stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS), dvs. att LAS inte ska tillämpas på mannens anställningsförhållande.
69-åringens påstående om att det för månadslön skulle räcka med att han passivt håller sig tillgänglig i hemmet i avvaktan på de arbetsuppgifter han kan komma att tilldelas av annan delägare får inte något stöd i det som skriftligen har avtalats mellan parterna. För övrigt framgår inte annat av det skriftliga avtalsunderlaget än att delägares ”heltidsarbete”, som ju sker på företagsledande nivå, måste förstås som både sådant arbete som delägarna har beskrivit som bolagets kärnverksamhet – det vill säga arbete som föranleds direkt av produktionen av bolagets utställningstjänster – och sådant arbete som krävs för att leda, administrera och skaffa nya kunder till bolaget.
69-åringen hävdade att de tre delägarna muntligen eller på annat sätt skulle ha kommit överens om att en av de andra två delägarna skulle vara överordnad 69-åringen och att han hade tagit på sig att utföra olika administrativa uppgifter. Detta är inte tingsrätten övertygad om och om det vore så ”är det knappast något som [69-åringen] kan åberopa till grund för att han skulle ha rätt att engagera sig i mindre grad i bolagets skötsel än övriga delägare”.
69-åringen har dessutom uppgett att han uppfattade det som att en annan av delägarna enligt eget önskemål och övrigas godkännande hade tagit över ledningen av bolaget och att varken han eller den andre delägaren hade något emot att 69-åringen stannade hemma i passiv väntan på att marknaden återigen skulle efterfråga bolagets tjänster och att 69-åringen som en följd därav skulle tilldelas arbetsuppgifter. Detta anses sock inte visat.
Talan ska därmed avslås.