Mannen, som tvångsvårdades enligt lagen om rättspsykiatrisk vård, medicinerades med läkemedlet Xeplion mot sin vilja vid i vart fall fem tillfällen. Av artikel 8 i EKMR och praxis från Europadomstolen (se exempelvis X mot Finland) framgår att medicinering av någon mot dennes vilja utgör ett ingrepp i dennes privatliv och särskilt rätten till fysisk integritet. Sådana ingrepp i rättigheten kan vara tillåtna om de sker i enlighet med lag, eftersträvar ett legitimt syfte samt är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle.
Mannen yrkade att Växjö tingsrätt skulle förplikta staten att till honom betala skadestånd med 300 000 kronor. Staten bestred yrkandet och anförde att tvångsmedicinering är en del av den beslutade tvångsvården eftersom medicinering är en del av vårdbegreppet och frågor om medicinering kan därför inte ses som isolerade från frågan om vård i sig. Tvångsvård utan möjlighet till tvångsmedicinering skulle inte vara ändamålsenligt. Staten framhöll att mannen hade möjlighet att på eget initiativ påkalla prövning av om vården ska fortsätta och i vilken form. Den svenska ordningen stred således inte mot artikel 8 i EKMR.
Tingsrätten fann att tvångsvården hade haft stöd i lag (6 § lagen om rättspsykiatrisk vård som hänvisar till 17 § lagen om psykiatrisk tvångsvård) och att lagen eftersträvar ett legitimt syfte samt att dessa inskränkningar är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle.
Frågan var emellertid om den svenska lagstiftningen ger individen tillräckligt skydd mot godtycklig inblandning i hans rättigheter enligt artikel 8. Tingsrätten prövade således vad Europadomstolen i X mot Finland benämnde som ”kvaliteten” på rättsregeln. Lagen måste innehålla lämpliga garantier mot godtycke.
Den svenska regleringen har stora likheter med den som Finland fälldes för av Europadomstolen. Beslut om tvångsmedicinering fattas i Sverige av chefsöverläkaren och någon form av omedelbar rättslig granskning av dessa beslut är inte möjlig. Besluten om tvångsmedicinering går inte direkt att överklaga till domstol, även om det finns möjlighet att begära prövning av huruvida den rättspsykiatriska vården ska upphöra. För att tvångsmedicinering ska upphöra måste patienten alltså överklaga vården som sådan, varför det som rätten prövar är behovet av fortsatt tvångsvård och inte medicineringen.
Tingsrätten ansåg inte att denna indirekta möjlighet att få tvångsmedicinering prövad var adekvat och uppfyllde EKMR:s krav på ett effektivt rättsmedel. Inte heller någon av de möjligheter som stått till buds för mannen i form av att vända sig till tillsynsinstanser leder till att han kan få till stånd en omedelbar rättslig granskning av tvångsmedicineringen eller att få den avslutad.
Även vid en helhetsbedömning av den svenska lagstiftningen fann tingsrätten att denna inte uppfyllde de krav som EKMR ställer på att tvångsadministrationen av läkemedel ska vara förenad med tillräckliga garantier mot godtycke. Mannens rättigheter enligt EKMR hade således överträtts.
För att skadestånd enligt 3 kap. 4 § andra stycket skadeståndslagen ska komma i fråga måste skadeståndet vara nödvändigt för att gottgöra överträdelsen. När det gäller vissa kränkningar av EKMR så kan ett erkännande av att en rättighetsöverträdelse ägt rum anses utgöra fullgod gottgörelse. Det har i praxis fastslagits att om skäligt skadestånd inte uppgår till åtminstone 10 000 kronor så får den skadelidande som regel finna sig i att den enda gottgörelsen kommer bestå i att en domstol erkänner att överträdelsen förekommit (se exempelvis NJA 2012 s. 211 p 26 och NJA 2013 s.842 p 61).
I X mot Finland dömdes ideellt skadestånd om 10 000 euro ut. Det ska dock observeras att Finland även fälldes för överträdelse av artikel 5, vilken tingsrätten betraktade som en allvarligare överträdelse. Tingsrätten fann att ett skäligt skadeståndsbelopp för mannen motsvarar 30 000 kronor.
Göta hovrätt konstaterar att mannens skadeståndstalan grundas på att han inom ramen för rättspsykiatrisk vård har bestraffats genom tvångsmedicinering och att han inte kunnat få till stånd en separat rättslig prövning av tvångsmedicineringsbeslut. Staten har därmed, enligt honom, överträtt hans grundläggande fri- och rättigheter enligt EKMR.
Staten har motsatt sig hans skadeståndstalan. Enligt staten utgör tvångsmedicinering en del av den vård som är beslutad dels genom det ursprungliga beslutet om överlämnande till rättspsykiatrisk vård som allmän domstol har fattat, dels genom de löpande utskrivningsprövningar som förvaltningsdomstol gör.
Tvångsmedicineringsbeslut får inte enligt tillämplig tvångslagstiftning överklagas. Staten har dock framhållit att patienten har möjlighet att kräva en prövning av tvångsvården och omfattningen av densamma.
Sedan den 1 april 2018 har staten enligt 3 kap. 4 § skadeståndslagen ett ansvar för skada till följd av att den skadelidandes grundläggande fri- och rättigheter enligt EKMR har överträtts från statens sida. För att skadeståndsansvar ska kunna läggas på staten bör därvid krävas att det ska klart framgå att en rättighet enligt EKMR har överträtts. Det bör då vid den rättsliga bedömningen av om det förekommit en överträdelse av konventionen särskilt beaktas att en konventionsstat har en viss bedömningsmarginal i förhållande till EKMR. Vidare bör vid en sådan bedömning ett avgörande från Europadomstolen i ett mål rörande ett annat land värderas utifrån om det har tydlig bäring även på svenska förhållanden.
Vad gäller mannens påstående om att han har bestraffats anser hovrätten att det inte är visat att tvångsmedicineringen av honom har utgjort någon form av bestraffningsåtgärd. Såvitt framkommit har besluten om tvångsmedicinering fattats i enlighet med gällande tvångslagstiftning.
Hovrätten anser därför att det inte är visat att staten har utsatt mannen för bestraffning i form av tvångsmedicinering och på så sätt överträtt hans grundläggande fri- och rättigheter enligt EKMR.
Frågan är därmed om staten har överträtt mannens grundläggande fri- och rättigheter enligt EKMR genom att låta bli att ge honom möjlighet att få till stånd en separat rättslig prövning av tvångsmedicineringsbeslut i anledning av den tvångsvisa behandlingen med läkemedel.
Av EKMR:s ordalydelse framgår inte att det vid behandling tvångsvis med läkemedel ska finnas möjligt att få till stånd en separat rättslig prövning av tvångsmedicineringsbeslut i anledning av behandlingen och det finns inte något refererat avgörande från Europadomstolen rörande Sverige om detta. Såvitt är av intresse framgår i och för sig av praxis att Europadomstolen i ett rättsfall rörande Finland har bedömt att EKMR har överträtts när det vid tvångsmedicinering saknats adekvata rättsmedel som möjliggör en prövning av om åtgärden varit berättigad.
Det saknas emellertid skäl att tillerkänna det rättsfallet avgörande betydelse vid prövningen i detta mål. I rättsfallet rörande Finland saknade patienten möjlighet att få till stånd en rättslig prövning av tvångsvården som sådan. I Sverige finns det dock möjlighet till detta för patienten (16 a § lagen om rättspsykiatrisk vård). Det är främst av den anledningen inte motiverat att tolka rättsfallet i fråga så att, även under sådana förhållandena som gäller i Sverige, ett enskilt beslut om tvångsmedicinering enligt EKMR ska få överklagas och kunna bli föremål för en rättslig prövning.
Hovrätten anser därför att det inte är visat att staten har överträtt mannens grundläggande fri- och rättigheter enligt EKMR genom att låta bli att ge honom möjlighet att få till stånd en separat rättslig prövning av tvångsmedicineringsbeslut i anledning av den tvångsvisa behandlingen med läkemedel.