Kvinnan bar av religiösa skäl en sjal som täckte hennes hår, öron och hals. Den 22 mars 2023 hade hon ett läkarbesök inbokat på Storvreta vårdcentral. Anledningen till besöket var att hon under en lång tid besvärats av hemorrojder.
Läkaren försökte i undersökningsrummet förmå henne att ta av sig sin sjal. Kvinnan tyckte att det var märkligt att hon ombads ta av sig även sjalen när det var underkroppen som skulle undersökas. Hon tog inte av sig sjalen utan lämnade undersökningsrummet. Kvinnan bokades sedan om till en annan läkare ett par veckor senare och blev vid det läkarbesöket inte ombedd att avlägsna sin sjal.
Diskrimineringsombudsmannen yrkade i Uppsala tingsrätt att Region Uppsala skulle betala 70 000 kronor i diskrimineringsersättning till kvinnan. Regionen menade emellertid att kvinnan inte diskriminerats på grund av sin religion.
Diskriminering är enligt 2 kap. 13 § diskrimineringslagen förbjuden inom hälso- och sjukvården. Förbudet gäller enligt förarbetena till lagen om en patient behandlas eller bemöts utifrån någon av diskrimineringsgrunderna, såsom religion, med effekten att han eller hon missgynnas genom sämre vård, längre väntetider, särskilda avgifter och så vidare. Däremot omfattar förbudet inte bedömningar av vårdbehov som grundas på beprövad erfarenhet och vedertagna behandlingsmetoder (prop. 2007/08:95 s. 522).
DO har gjort gällande att kvinnan utsatts för direkt diskriminering och trakasserier, eller indirekt diskriminering. Med direkt diskriminering avses enligt 1 kap. 4 § 1 bland annat att någon missgynnas genom att behandlas sämre än någon annan skulle ha behandlats i en jämförbar situation, om missgynnandet har samband med religion. Om någon i stället missgynnas genom tillämpning av ett förfaringssätt som framstår som neutralt, men som kan komma att särskilt missgynna personer med viss religion föreligger indirekt diskriminering enligt 1 kap. 4 § 2. Trakasserier är enligt 1 kap. 4 § 4 ett uppträdande som kränker någons värdighet och som har samband med, exempelvis religion.
Av 6 kap. 3 § diskrimineringslagen framgår att det är den som anser sig ha blivit diskriminerad som ska visa omständigheter som ger anledning att anta att han eller hon har blivit diskriminerad. Tingsrätten konstaterar att kvinnan inte tagit av sig sjalen på läkarens begäran, utan lämnade i stället undersökningsrummet utan att någon undersökning genomfördes den dagen.
Förhören med läkaren och kvinnan utgjorde den huvudsakliga bevisningen. Kvinnan menade att läkaren redan i väntrummet tagit tag i hennes sjal. När kvinnan sedan i undersökningsrummet ifrågasatte varför hon behövde ta av sig även sjalen hade läkaren svarat att hon skulle ta av sig kläderna och sjalen ”som man gör i Sverige”.
Läkaren berättade att hon lagt en hand på kvinnans axel i väntrummet, sedan kvinnan inte reagerat när hennes namn ropades upp. Eftersom det var fråga om en helt ny patient ville läkaren göra en grundligare undersökning och bad därför kvinnan att klä av sig samt sa att hon vore tacksam om patienten även tog av sig jackan och sjalen. Då hade kvinnan skrikit att läkaren var rasist och lämnat undersökningsrummet. Hon kunde inte minnas att hon kommenterat sjalen i väntrummet eller sagt något om att det är ”så man gör i Sverige”.
Läkaren och patienten hade således lämnat motstridiga uppgifter om centrala delar av händelseförloppet. Det var därför inte utrett att läkaren kommenterat och vidrört kvinnans sjal i väntrummet eller nämnt något om Sverige i samband med att hon bett kvinnan ta av sig sjalen i undersökningsrummet. Det som är utrett är att läkaren i samband med undersökningen bett kvinnan att ta av sig sjalen.
Tingsrätten ifrågasatte inte att kvinnan upplevt ett obehag på grund av läkarens förfrågan, men någon annan skada eller nackdel har inte gjorts gällande. Det har inte framkommit att frågan ställts på ett otrevligt eller kränkande sätt eller på ett sätt som gett kvinnan skäl att utgå från att det var på grund av att sjalen var en religiös symbol som hon blev ombedd att ta av den.
Efter besöket hade kvinnan blivit mottagen av en distriktssköterska och fått hjälp med sina besvär och även fått ny läkartid inbokad. Redan mot denna bakgrund kan förfrågan inte anses ha lett till skada eller nackdel för kvinnan, varför DO inte visat sådana omständigheter som ger anledning att anta att kvinnan blivit missgynnad på det sätt som krävs för att det ska vara fråga om direkt eller indirekt diskriminering.
Det var heller inte fråga om trakasserier i diskrimineringslagens mening. DO:s talan lämnas därför helt utan bifall.