Stockholms tingsrätt frikände makarna, en av dem en mycket känd deckarförfattare, som åtalats för grova skattebrott samt deras rådgivare som åtalats för medhjälp till makarnas skattebrott. Åtalet avsåg uppgifter som makarna underlåtit att lämna i sina inkomstdeklarationer för inkomståren 2013–2015.
Åklagaren hade uppgett att makarna uppsåtligen lämnat oriktiga uppgifter till Skatteverket genom att underlåta att redovisa royaltyinkomster i form av utdelning och ersättning från deras tidigare bolag på Malta. Åklagaren har även uppgett att makarnas rådgivare, uppsåtligen medverkat till brotten genom att upprätta de aktuella inkomstdeklarationerna och ge makarna råd i samband därmed.
Målet har huvudsakligen handlat om makarnas och rådgivarens uppsåt. Det faktiska händelseförloppet har i stora delar varit ostridigt mellan parterna. Bakgrunden till händelserna är att makarna i samband med återflytt till Sverige 2013 skulle byta skattehemvist och föra över tillgångar från sina bolag på Malta till svenska bankkonton utan skattekonsekvenser. Makarna hade sedan länge en rådgivare som hjälpte dem bland annat i juridiska och ekonomiska frågor. De tog även hjälp av en större revisionsbyrå på Malta.
De oriktiga uppgifterna upptäcktes först i samband Skatteverkets granskning efter den så kallade Paradisläckan. Makarna har förnekat brott och uppgett att de förlitat sig helt på sin rådgivares uppgifter om att pengarna från bolagen på Malta redan var beskattade och kunde tas hem utan skattekonsekvenser. Rådgivaren har också förnekat brott men vidgått att han varit vårdslös.
Tingsrätten bedömde att åklagaren inte hade kunnat bevisa att makarna och rådgivaren agerat med uppsåt varför domstolen frikände de tilltalade. Även åklagarens yrkande om skattetillägg avslogs.
Svea hovrätt gör nu en annan bedömning. Hovrätten instämmer dock till att börja med i försvarets uppfattning att åklagarna inte har visat att författaren och hans fru när de under hösten 2012 förberedde flytten till Sverige hade någon avsikt att undandra sig skattskyldighet i Sverige genom att lämna oriktiga uppgifter till Skatteverket. Mycket talar således för att de då med fog förlitade sig på att den konsult de anlitade, i samråd med konsulter vid BDO:s kontor på Malta och i enlighet med vad som uppenbarligen var tanken med skatteupplägget från början, hade ordnat det så att de tillgångar som fanns i de maltesiska bolagen inte skulle behöva beskattas i Sverige.
Frågan om huruvida paret hade uppsåt till skattebrott ska dock bedömas vid de tidpunkter som de påstådda skattebrotten begicks, det vill säga till att börja med den 16 juni 2014. Den dagen var den sista dagen att lämna in deklarationen för inkomståret 2013. Enligt hovrättens mening var då situationen en annan än vid flytten till Sverige ett och ett halvt år tidigare.
Av utredningen framgår att en likvidator för Maltabolagen inte utsågs förrän den 17 februari 2014. Under 2013 gjordes en utdelning med nästan nio miljoner kronor i holdingbolaget och ca 300 000 kronor utbetalades samma år till parets bankkonto i Luxemburg. Den 3 mars 2014 utbetalades ytterligare drygt 3,5 miljoner kronor.
Holdingbolagets reviderade årsredovisning för räkenskapsåret 2013, som undertecknades av konsulten den 27 maj 2014, innehåller inte någon information om att ett likvidationsförfarande hade påbörjats men däremot uppgift om att bolaget hade betydande tillgångar. Även enligt årsredovisningen för holding-bolaget för perioden från den 1 januari 2014 till dess att likvidatorn utsågs hade bolaget kvar bokförda tillgångar om totalt cirka 680 000 euro. Årsredovisningarna får, liksom beslutet att utse likvidator, antas ha kommit till paret till handa.
Under dessa förhållanden måste paret enligt hovrättens mening senast den 16 juni 2014 ha insett att det fanns en högst avsevärd risk för att uppgifterna i deras inkomstdeklarationer för inkomståret 2013 skulle kunna vara felaktiga eftersom de under året hade erhållit utbetalningar från det alltjämt existerande holdingbolaget och att detta skulle kunna ge upphov till fara för skatteundandragande.
Med andra ord måste de senast vid den nämnda tidpunkten i vart fall ha misstänkt att något gått allvarligt fel med den tilltänkta skattelösningen. Att paret trots detta godkände de deklarationer som konsulten upprättat för deras räkning utan att göra några kontroller måste enligt hovrättens mening även ses mot bakgrund av att de själva tillskapat det, i och för sig fullt legitima, upplägget med utländska bolag och bank-konton för att ta emot royalty utan skattekonsekvenser i Sverige.
Inkomsterna var betydande objektivt sett och paret har också uppgett att de, om de förstått att de skulle bli skattskyldiga i Sverige för inkomsterna, hade väntat med att flytta tillbaka. Dessa omständigheter medför att det måste ställas än högre krav på att de, när de väl hade blivit obegränsat skattskyldiga i Sverige, på förekommen anledning vidtog rimliga åtgärder för att försäkra sig om att de hanterade bolagens tillgångar skattemässigt korrekt.
Det framstår därför som uppenbart att de i den uppkomna situationen hade bort fråga Skatteverket vad som gällde i fråga om skattekonsekvenserna av en bolagslikvidation. De hade också kunnat anlita någon annan konsult än den som påstått sig ha åstadkommit att royaltyerna från utlandsåren var skattefria.
Genom att de inte vidtog någon sådan åtgärd framgår att de var likgiltiga inför att ett skatteundandragande blev fallet och de kan inte med befriande verkan åberopa okunskap om maltesisk eller svensk lagstiftning. De har därmed haft likgiltighetsuppsåt och ska dömas för skattebrott med avseende på inkomståret 2013. Detsamma gäller åtalen såvitt avser inkomståren 2014 och 2015.
De hade då erhållit ytterligare flera miljoner kronor i utdelningar från holdingbolaget och, i april 2015, godkänt likvidatorns slutredovisning. De har härigenom haft ytterligare anledning att uppfatta risken för att de hade gjort fel. De ska anses ha begått även dessa skattebrott med likgiltighetsuppsåt och kan inte undgå straffansvar.
Med hänsyn till att samtliga gärningar som paret nu döms för har rört mycket betydande belopp anser hovrätten att samtliga gärningar av det skälet ska rubriceras som tre fall av grovt skattebrott.
Var och en av makarna döms till 1,5 års fängelse. De ska dessutom betala skattetillägg.
De två nämndemännen vill fria paret.