Den aktuelle mannen var fram till och med juni månad år 2018 anställd som vvs-montör på ett företag i Stockholm. Under år 2012 och 2013 beställde han — genom sin arbetsgivare — två värmepumpar för eget bruk till en kostnad om 71 929 kronor. Beställningarna gjordes i firmans namn. Värmepumparna beställdes av en av firmans leverantörer som fakturerade bolaget för dessa den 20 december 2012 och den 10 oktober 2013.
När montörens anställning upphörde i juni 2018 hade han inte betalat bolaget för värmepumparna. Då krävde arbetsgivaren mannen på pengarna han invände att kravet var preskriberat enligt konsumentköplagen eftersom mer än tre år passerat.
Bolaget gjorde i första hand gällande att det inte varit fråga om ett konsumentköp och att fordran därmed inte var preskriberad. Om det var ett konsumentköp, invände bolaget, att fordran ändå inte var preskriberad eftersom preskriptionsavbrott skett och att fordran under alla förhållanden hade återuppväckts genom att mannen i ett e-postmeddelande erkänt skulden.
Attunda tingsrätt konstaterade inledningsvis att lön och olika personalförmåner till anställda utgör som regel kostnadsmoment i den verksamhet som genererar ett företags vinst. Av utredningen framgår att samtliga anställda har möjlighet att köpa vvs-varor via vvs-firmans leverantörer efter godkännande i varje enskilt fall från bolaget samt att de därigenom får förmånen av de nettopriser som firman betalar till leverantörerna.
Denna förmån är inte dokumenterad i skriftlig handling, utan har beskrivits muntligen för de anställda. Förmånen finns med som en punkt på dagordningen vid bolagets personalmöten och benämns då personalköp. Montörens köp av värmepumparna får alltså, menade rätten, anses ha skett enligt en väl inarbetad personalförmån.
Av detta följer att köpen skett inom ramen för den verksamhet som ska generera bolagets vinst. Bolaget hade följaktligen yrkesmässigt förmedlat värmepumparna till mannen för hans privata bruk. Bolaget hade alltså agerat som näringsidkare i förhållande till mannen.
Det förhållandet att han såsom anställd i bolaget köpt värmepumparna till förmånligt pris och utan skyldighet att betala ränta för den kredit som bolaget lämnat saknade därför betydelse. Likaså att bolaget inte säljer värmepumpar till konsumenter.
Bedömningen ledde till att preskriptionstiden för bolagets fordran var tre år och att preskriptionstiden löpt ut.
I ett mail mellan arbetsgivaren och montören efter hans anställning skrev mannen bland annat att ”Pannorna samt golvvärmen skulle jag vilja ha fakturaunderlagen på så jag kan se dessa”. Mailet ansågs inte preskriptionsavbrytande. Domstolen ansåg det rimligt att tolka meddelandet som att montören ville få utredning från bolaget för att kunna ta ställning till eventuell betalningsskyldighet.
Tingsrätten ansåg sammanfattningsvis att montörens e-postmeddelande inte har den klarhet som fordras för att återuppväcka bolagets fordran. Bolagets fordran var därför preskriberad.
Bolaget överklagade till Arbetsdomstolen som gör samma bedömning. Bolaget är, konstaterar AD, en juridisk person som bedriver näringsverksamhet. Även om bolagets huvudsakliga verksamhet är vvs-installationer, är det ostridigt att bolaget i mindre omfattning säljer vvs-varor till kunder i samband med installationsarbeten.
Försäljningen till den anställde montören följde bolagets rutiner för anställdas privata inköp men skiljde sig från bolagets försäljningar till kunder, dels genom att försäljningen inte skedde i samband med någon installation som bolaget utförde, dels genom att montören fick köpa värmepumparna till bolagets inköpspris. Det får anses vanligt att företag inom vissa branscher har personalrabatter.
En personalrabatt är en anställningsförmån som är knuten till det faktum att en person är anställd hos ett visst företag. Det måste antas att en näringsidkares beslut att tillåta förmånliga personalköp grundas på överväganden om att personalköpen gynnar den egna rörelsen, till exempel genom att öka personalens lojalitet med verksamheten. Personalköp får därför vid tillämpningen av preskriptionslagen anses ske i näringsidkares yrkesmässiga verksamhet.
Med beaktande av detta anser Arbetsdomstolen att försäljningen skett i bolagets yrkesmässiga verksamhet. Denna bedömning ändras inte av vad bolaget anfört om att försäljningen snarast inneburit en förlustaffär för bolaget genom att montören fått en flerårig räntefri kredit.
Sammanfattningsvis gör Arbetsdomstolen samma bedömning som tingsrätten, nämligen att bolaget i förhållande till mannen agerat som näringsidkare och att hans köp skett för privat bruk.
Detta innebär att fordran är en konsumentfordran enligt preskriptionslagen och att preskriptionstiden därmed är tre år samt att fordran är preskriberad, om inte preskriptionsavbrott skett vilket AD inte ansåg trots det nämnda e-postmeddelandet.