Det var under 2023 som en man stämde bolaget bakom Lexbase och anförde att bolaget fortsatt publicera uppgifter om honom som gallrats från belastningsregistret – trots att han flera gånget begärt att uppgifterna skulle raderas.
I stämningsansökan anförde mannen att agerandet strider mot GDPR:s principer för behandling av personuppgifter, inklusive principen om att personuppgifter ska raderas när de inte längre är relevanta för det ändamål för vilket de samlades in.
2024 beslutade Attunda tingsrätt att inhämta ett förhandsavgörande från EU-domstolen och förklara målet vilande. Domstolen vill att EU-domstolen ska komma med vägledning när det gäller tolkningen av förhållandet mellan yttrandefrihetsgrundlagen och GDPR.
En tid senare valde den svenska regeringen att gå in i processen genom ett yttrande till EU-domstolen. Yttrandet tog inte ställning i det nationella målet eller i sak, utan beskrev Sveriges inställning till just förhållandet mellan GDPR och yttrandefrihetsgrundlagen.
Enligt regeringen måste det finnas ett ”stort utrymme” för nationell reglering för att skydda yttrandefriheten, och den svenska inställningen är att avvägningen mellan rätten till personlig integritet och yttrandefrihet ska göras av medlemsstaterna själva. Regeringen framhöll i yttrandet också att EU-länderna skiljer sig åt när det gäller frågan hur de två intressena bör balanseras mot varandra.
Hösten 2025 lämnade generaladvokaten sitt förslag till avgörande. Och enligt generaladvokaten ska artikel 85.2 i förordning 2016/679 tolkas så, att en verksamhet som består i att, utan någon bearbetning eller redigering, tillhandahålla allmänheten offentliga handlingar i form av fällande domar i brottmål mot ersättning på internet inte utgör behandling av personuppgifter för journalistiska ändamål.
Vidare skrev generaladvokaten att artikel 85.1 ska tolkas så som att ”den inte tillåter en nationell lagstiftning enligt vilken det enda rättsmedel som står till buds för en person vars personuppgifter behandlas, genom att fällande domar i brottmål avseende den personen tillhandahålls allmänheten mot ersättning på internet, är att inleda ett straffrättsligt förfarande om förtal eller begära skadestånd med anledning av förtal.”
I sitt förhandsavgörande anförs att med ”journalistiska ändamål” avses enligt EU-domstolen en behandling som ”har till ändamål att sprida information, åsikter eller idéer till allmänheten, när materialet tagits fram med iakttagande av pressetiska regler och yrkesetiska regler för journalister och är föremål för redigerings- eller bearbetningsarbete, eller åtminstone i enlighet med en redaktionell linje”.
Med förbehåll för den prövning som Attunda tingsrätt ska göra finner EU-domstolen att en verksamhet som består i att mot ersättning tillhandahålla fällande brottmålsdomar på internet inte framstår som en verksamhet som uppfyller dessa villkor och därför inte kan anses ske för journalistiska ändamål.