Under år 2010 sålde Bromölla kommun en fastighet med beteckning Korsvången 2 till det helägda kommunala bolaget AB Bromöllahem. På fastigheten Korsvången 2 fanns då två byggnader, Kvarngården och Korsvångsgården. Kvarngården inhyste daglig verksamhet och Korsvångsgården var ett särskilt boende. Syftet med överlåtelsen var att AB Bromöllahem skulle äga även det särskilda boendet på Korsvången 2. Detta eftersom AB Bromöllahem ägde alla andra särskilda boenden i Bromölla kommun.
År 2019 genomfördes på begäran av AB Bromöllahem en lantmäteriförrättning som innebar att en fastighet avstyckades från Korsvången 2. Den nya fastigheten fick beteckningen Korsvången 4. Efter avstyckningen kom Kvarngården, där kommunen bedriver sin dagliga verksamhet, att ligga på Korsvången 4 medan Korsvångsgården alltjämt kom att ligga på Korsvången 2. Avstyckningen skulle emellertid rätteligen ha skett redan före försäljningen år 2010. Bromölla kommun hade nämligen aldrig för avsikt att avyttra den del av fastigheten år 2019 blev Korsvången 4 och på vilken Kvarngården ligger.
Vid köpet 2010 kom således av misstag både Korsvångsgården och Kvarngården att ingå i köpet, trots att syftet egentligen endast var att Korsvångsgården skulle komma i AB Bromöllahems ägo.
Parterna har sedan 2010 inrättat sig efter att Bromölla kommun äger det som idag benämns Korsvången 4 medan AB Bromöllahem äger Korsvången 2. AB Bromöllahem har dock lagfart på båda fastigheterna.
Bromölla kommun har yrkat att tingsrätten ska fastställa att Bromölla kommun har bättre rätt till fastigheten Korsvången 4 än AB Bromöllahem samt att tingsrätten ska undanröja AB Bromöllahems lagfart gällande fastigheten Korsvången 4. AB Bromöllahem har medgivit Bromölla kommuns talan.
Kristianstads tingsrätt konstaterar att huvudregeln i en dispositiv tvist är att medgiven talan ska bifallas. När det gäller förvärv av fast egendom har det emellertid i praxis slagits fast att ett sådant förvärv innehåller vissa indispositiva inslag som medför att ett medgivande inte utan vidare kan läggas till grund för ett bifall till käromålet. Denna princip har kommit till uttryck i NJA 1986 s. 205 och NJA 1993 s. 319. I rättsfallen uttalas att domstolen i och för sig inte har någon långtgående undersökningsplikt, men rätten får inte medverka till en dom på återgång eller hävning när det omedelbart framgår att de rättsliga förutsättningarna för en sådan dom saknas vid ett bestridande.
Tingsrätten konstaterar inledningsvis att det i målet inte är fråga om återgång av ett fastighetsköp utan kommunen påstår sig ha bättre rätt till fastigheten Korsvången 4. En sådan tvist förutsätter, vid bifall till käromålet, att ändringar sker i befintligt lagfartsregister. Även en sådan talan innehåller således indispositiva inslag och ska därför inte bifallas endast på grund av medgivande från svaranden. Samma prövning av medgivandets betydelse som görs vid en återgångstalan ska följaktligen ske även i nu aktuellt fall. Tingsrätten måste således fråga sig om det omedelbart framgår att de rättsliga förutsättningarna för bifall till Bromölla kommuns talan saknas vid ett bestridande.
Bromölla kommun har åberopat många grunder till stöd för sin talan utan att närmare precisera varför dessa är skulle vara tillämpliga. Således har nämnts 3 kap. 32 § och 33 § Avtalslagen. Dessa paragrafer har som enda rättsföljd att det ingångna avtalet blir ogiltigt. Detta skulle innebära att kommunen, vid bifall till sin talan, skulle få tillbaka både Korsvången 2 och 4 men samtidigt vara skyldig att återbetala erlagd köpeskilling.
Det är inte denna rättsföljd kommunen önskar. Dessutom förekommer i de aktuella paragraferna vissa krav på ond tro hos motstående avtalspart, vilket Bromölla kommun inte ens påstått skulle ha förelegat. Inte heller finns det något som talar för att 3 kap. 36 § avtalslagen kan tillämpas (på avtalet) och leda till slutsatsen att Bromölla kommun ska anses ha bättre rätt till stora delar av den överlåtna fastigheten. Det är vidare parterna själva som upprättat den felaktiga förvärvshandlingen. De har således inte, på sätt som framgår av NJA 1993 s. 319, låtit sig rådas av någon utomstående.
Båda parter är också professionella aktörer och har timligen haft möjlighet att anlita intern och extern hjälp. Tänkbart är också att kommunen gör gällande att överlåtelseavtalet har blivit overksamt till följd av oriktiga eller bristande förutsättningar. Det kan emellertid inte råda något tvivel om att en talan på sådan grund inte är rättsligt underbyggd, jfr NJA 1986 s. 205.
Slutligen förefaller kommunen ha invänt att AB Bromöllahem skulle göra en obehörig vinst om kommunen skulle tvingas återköpa fastigheten Korsvången 4. Principen om obehörig vinst är inte lagfäst i Sverige. För att utjämna en obehörig förmögenhetsförskjutning när en part utan rättslig grund gör en vinst på motpartens bekostnad har det emellertid i praxis börjat växa fram en viss acceptans för att principen i vissa fall bör kunna tillämpas. Stödet för detta är dock fortfarande relativt svagt i praxis och doktrin. Klart är att principen ska tillämpas med försiktighet och restriktivitet. Rekvisiten för att kunna få ersättning med stöd av principen om obehörig vinst är
a) Det ska föreligga ett berikande, dvs. en vinst.
b) Berikandet ska vara obehörigt, dvs. sakna rättslig grund.
c) Berikandet ska ha skett på någon annans bekostnad.
d) Den berikade ska inte ha befogad ansvarsfrihetsgrund
Bromölla kommun har inte närmare angivit hur ovannämnda rekvisit för obehörig vinst skulle kunna leda till bifall till kommunens talan. Vid en samlad bedömning finner därför tingsrätten att käromålet ska ogillas.
Domen är överklagad men hovrätten har nekat prövningstillstånd. Detta beslut är dock i sin tur överklagat av kommunen till Högsta domstolen.