När polisen utförde trafikkontroller i Karlstad uppmättes en trafikants hastighet till 46 km/h på en 40-väg. När en polisman gick fram till bilen visade det sig att trafikanten var en ledig kollega som hade en läkartid att passa. Polismannen strök därefter mätningen och påstod sig ha gjort en rapporteftergift. Dagen därpå gick mätkontrollanten till polischefen och anmälde polismannen för strykningen, vilket slutligen ledde till åtal för tjänstefel i Värmlands tingsrätt.

I tingsrätten bestred den tilltalade polismannen att han hade begått något brott, men erkände att han visste att det var en kollega som han stoppade. Enligt den tilltalade polismannen hade kollegan bråttom till ett läkarbesök som han visste skulle vara svårt att omboka. Till följd av läkartiden och att hastighetsgränsen endast överträtts med 6 km/h valde polismannen att lämna rapporteftergift, vilket han påstod sig ha informerat sina kollegor om.

Enligt mätkontrollanten hade den tilltalade inte hade nämnt att han lämnade rapporteftergift, utan endast sagt att något var fel med mätinstrumentet och att det var en poliskollega, samt nämnde något om en läkartid. Även en annan kollega bekräftade att den tilltalade hade nämnt en felmätning över radion, varpå mätkontrollanten hade svarat att det inte var det.

Kollegan som stoppades påstod att han var påväg till ett icke-akut bokat läkarbesök. Han hade inte fått någon information om varför han stoppades eller om att han hade kört för fort överhuvudtaget. Stoppet pågick i mindre än en minut innan han släpptes iväg och körde till sjukhuset.

Enligt tingsrätten talade de samstämmiga uppgifterna från de närvarande kollegorna, samt förhöret med den lediga kollegan emot att rapporteftergift skett, och att den tilltalade polismannen istället hade skyllt på en felmätning. Dessutom fann tingsrätten att det saknades förutsättningar för att meddela rapporteftergift i detta fall. Den tilltalade polismannen bedömdes därför ha underlåtit att fullgöra sin rapporteringsskyldighet enligt 9 § polislagen och dömdes för uppsåtligt tjänstefel. Straffet fastställdes till villkorlig dom, men förenades inte med böter då polismannen förväntades bli av med sin anställning till följd av domen.

Domen överklagades till Hovrätten för Västra Sverige, där den tilltalade polismannen yrkade att domen skulle upphävas eller påföljden lindras. Den tilltalade polismannen anförde i hovrätten att han inte hade brottsligt uppsåt, då han att han hade befogenhet att lämna rapporteftergift samt att han hade godtagbar grund för detta. Dessutom menade han att det var fråga om ursäktlig straffrättsvillfarelse, då regelverket för rapporteftergifter är otydligt.

Trots vad som anfördes av polismannen anser hovrätten att han med uppsåt åsidosatt sina arbetsuppgifter. Eftersom hastighetsöverträdelsen ströks för att den misstänkte var en kollega bedömer hovrätten tjänstefelet som allvarligare än ringa. Följaktligen fastställs tingsrättens dom i sin helhet.