Den 31-åriga kvinnan åtalades vid Lunds tingsrätt för skyddande av brottsling. Kvinnan och mannen var ett par sedan ett och ett halvt år tillbaka och han bodde i hennes lägenhet i Lund. Mannen dömdes vid Lunds tingsrätt för mord och grov misshandel, sedan han knivhuggit två bröder. En av bröderna avled.

Enligt åklagaren hade kvinnan undanröjt spår nere i förrådet genom att hanterat den cykel med tillhörande cykelväska som mannen använt som transport efter gärningarna och även gömt undan något som legat i väskan. Vidare menade åklagaren att hon slängt in de kläder som mannen burit i tvätten samt duschat av de skor han haft på sig vid gärningarna.

Kvinnan förnekade gärningen och anförde följande. Hon hade hanterat cykeln och eventuellt cykelväskan, men hade inte gömt undan något från denna. Hon hade vidare duschat av skor och jacka, men vet inte om hon också slängt in hans kläder i tvättmaskinen. Hon hade dock inte haft anledning att anta att hennes sambo var brottslig när hon vidtog sina åtgärder.

Mannen menade att han inte berättat för kvinnan vem han skulle träffa och varför. När han kom tillbaka hade han parkerat cykeln utanför hennes dörr, vilket inte var tillåtet och hon hade därför tagit ner cykeln till källaren. Han menade att kvinnan varit på balkongen under den tid som förflöt mellan att han kom hem och att polisen kom.

Av 17 kap. 11 § brottsbalken följer att om någon döljer den som begått brott, hjälper honom eller henne att komma undan, undanröjer bevis eller på annat liknande sätt motverkar att brottet upptäcks eller att någon lagförs för det, döms för skyddande av brottsling till böter eller fängelse i högst två år.

Kvinnan hade under förundersökningen uppgett att mannen skulle lösa en konflikt med två bröder när han gick från lägenheten samt att hon inte hade en bra magkänsla. Vid huvudförhandlingen hade hon inte velat kännas vid uttalandena fullt ut, men hade inte lämnat någon rimlig förklaring till varför hon skulle ha sagt så i förhör om det inte var riktigt.

Tingsrätten fann det därmed bevisat att kvinnan känt till att hennes sambo skulle lösa en konflikt när han gick hemifrån. Trots att han kommit tillbaka relativt allvarligt skadad hade hon inte tagit initiativ till läkarvård under de 90 minuter som de var ensamma innan polisen kom. Inte heller hade någon av dem ringt polisen. Detta talade för att kvinnan förstått att hennes sambo begått ett brott som behövde döljas.

Vad som enligt tingsrätten främst talade för att kvinnan faktiskt förstått att sambon begått ett brott var att hon över huvud taget hade vidtagit åtgärderna. Hon hade uppgett att hon tvättade kläderna och skorna eftersom hon var rädd att fläckar skulle sätta sig, att hon tvättade golvet utanför lägenheten eftersom hon var orolig för att grannarnas barn skulle bli rädda och att hon flyttade cykeln på grund av brandskyddsregler och för att grannarna inte skulle klaga. Samtidigt berättade hon att hon var så chockad och därtill påverkad av narkotika att hon och sambon i princip inte kunde kommunicera alls under den långa tid som de var ensamma.

Att hon i en sådan situation – och då hennes sambo var skadad – skulle bry sig om fläckar på kläder och klagande grannar fann tingsrätten inte trovärdigt. Tingsrätten bedömde hennes uppgifter som en uppenbar efterhandskonstruktion och fann det utrett att hon vidtagit åtgärderna väl medveten om att pojkvännen begått brott och i syfte att hjälpa honom att undkomma ansvar. Med hänsyn till parternas nära relation och den lojalitet hon rimligen känt bedömdes brottet som ett brott av normalgraden.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser det inte bevisat att kvinnan känt till i vilket syfte hennes sambo gått hemifrån. Däremot framstår det som närmast helt osannolikt att parterna inte skulle ha pratat med varandra under hela den tid som förflöt mellan det att mannen återkom tills polis anlände till lägenheten.

Som tingsrätten redogjort för är det dock främst det förhållande att kvinnan vidtagit åtgärderna som talar för att hon har förstått att hennes sambo hade begått ett brott som han behövde hjälp med att undkomma ansvar från. Det förhållandet att hon vidtagit vissa åtgärder även utanför lägenheten förstärker den bilden, då dessa uppenbarligen har syftat till att förhindra att grannar skulle ringa polisen.

Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att kvinnan gjort sig skyldig till den åtalade gärningen i enlighet med vad tingsrätten angett och den rubriceras såsom tingsrätten gjort. Hon döms för skyddande av brottsling av normalgraden till skyddstillsyn.