Fadern och modern till den 16-åriga flickan åtalades för barnäktenskapsbrott mot sin 16-åriga dottern så de tillsammans och i samförstånd genom utnyttjande av utsatt belägenhet förmått, eller i vart fall tillåtit, dottern att ingå äktenskap med sin kusin. Det hände den 24 mars 2022 i Dallah Sharif i Pakistan.
Den utsatta belägenheten har, enligt åtalet, bestått i att dottern är uppväxt och uppfostrad i en hederskontext, hon befann sig utomlands med svårigheter att ta sig hem, bland annat på grund av hennes låga ålder och då hon var fråntagen sitt pass och sin telefon, samt då hon fått höra att hennes föräldrars, framför allt pappans, hälsotillstånd varit dåligt, att deras hälsa påverkas negativt av stress och att hennes familj inte längre kommer få ekonomisk hjälp om flickan inte accepterar att gifta sig med kusinen.
Föräldrarna har vidgått att de har medverkat till att dottern ingick ett äktenskap med sin kusin den 24 mars 2022 i Pakistan, men har motsatt sig ansvar för brott på den grunden att de saknat uppsåt till gärningen då de inte kände till att det var otillåtet i Sverige att medverka till att den då 16-åriga dottern gifte sig i Pakistan (så kallad straffrättsvillfarelse). De har båda förnekat att de skulle ha utnyttjat målsägandens utsatta belägenhet.
Av bakgrundsbeskrivningen i tingsrätten kan utläsas att målsäganden började i skolan, årskurs 7, efter att hon kom till Sverige. Hon genomförde högstadiet och gick cirka sex månader på gymnasiet innan hon i februari 2022 reste till Pakistan och den 24 mars samma år, i Dallah Sharif i Pakistan, ingick äktenskap med sin kusin. Då var hon 16 år. Hon skulle fylla 17 år några månader senare.
Södertörns tingsrätt konstaterade att det är utrett att flickan ingick äktenskap med sin kusin på tid och plats som anges i gärningsbeskrivningen och att hennes föräldrar i vart fall har tillåtit äktenskapet, bland annat genom att ha samtyckt till det och ha deltagit under bröllopsceremonin.
När det gäller frågan om de tilltalade har förmått sin dotter att ingå äktenskapet genom att utnyttja hennes utsatta belägenhet gör tingsrätten följande bedömning. Redan utifrån vad pappan och mamman själva har berättat framgår att dottern är uppvuxen i en så kallad hederskontext, bland annat har hon levt under ett generellt förbud att umgås med pojkar och har även på andra sätt behövt anpassa sig i ord och handling utifrån vad som anses som skamligt i familjen.
Utredningen gav sammantaget vid handen att den avgörande orsaken till att äktenskapet påskyndades var, som åklagaren har gjort gällande, att dottern en kort tid dessförinnan hade berättat för en släktmedlem om sina känslor för en annan kille än kusinen. För detta talade bland annat omständigheten att föräldrarna var emot kontakten mellan dem och – i motsats till vad de tilltalade har berättat – bevisligen vidtog åtgärder för att förhindra kontakten.
Tillsammans talar, enligt tingsrätten, omständigheterna starkt för att äktenskapet i Pakistan hade planerats och att dottern fördes till Pakistan för detta ändamål samt att telefonerna togs ifrån henne för att försvåra eventuella försök att ta sig därifrån. Att dottern dessutom inför äktenskapet inte hade egen kontroll över sitt pass och andra resedokument kände i vart fall mamman till medan pappan har uppgett att han fick kännedom om att även dotterns pass hade försvunnit först efter att han rest hem till Sverige.
Enligt tingsrätten har dottern bland annat genom dessa omständigheter befunnit sig i en utsatt belägenhet, något hennes föräldrar inte kan ha varit ovetande om när de tillfrågade henne om äktenskapet när de befann sig i Pakistan i mars 2022. Att dottern inte hade samtyckt till äktenskap dessförinnan står klart genom hennes egna uppgifter om att hon vid de två tillfällen hon tidigare tillfrågats om det sagt att det var för tidigt och att hon inte var mogen.
Påföljden bestämdes till ett års fängelse för båda föräldrarna.
Svea hovrätt fastställer domen. Hovrätten ansluter sig till tingsrättens bedömning att redan det som föräldrarna själva berättat ger stöd för påståendet att dottern vuxit upp i en hederskontext. Vittnen har berättat att föräldrarna ringt upp dem och på olika sätt försökt avstyra de kontakter som hade förevarit mellan dottern och en annan kille än kusinen. Detta agerande kan enligt hovrätten inte förstås på något annat sätt än som ett uttryck för att tillse att de släktförhandlingar som hade ägt rum och enligt vilka dottern var bortlovad till sin kusin, skulle respekteras och upprätthållas.
Det är också styrkt att flickan under äktenskapsresan blev av med pass och telefon på sätt som åklagaren påstått. Slutligen är det utrett att hon vid flera tillfällen hade fått höra om hennes föräldrars, framför allt faderns, dåliga hälsotillstånd.
Flickan har slutligen berättat att det släktöverhuvud som kallade upp henne på taket under festen i Pakistan tog upp frågan om att hon skulle gifta sig med sin kusin och att hon då motsatte sig det. Hon har vidare redogjort för att överhuvudet då påminde henne om faderns hälsotillstånd och att han som överhuvud hjälpte hennes familj ekonomiskt varpå hon till slut sa till överhuvudet att hon accepterade giftermålet. Det finns, enligt hovrätten, ingen anledning att ifrågasätta dotterns uppgifter och grundat på det som hon har berättat är även det som åklagaren har påstått i denna del styrkt.
Sammantaget är samtliga de omständigheter som åklagaren åberopat till stöd för att flickan befann sig i en utsatt belägenhet styrkt.
Att målsäganden befann sig i en utsatt belägenhet är dock inte tillräckligt för bifall till förstahandsyrkandet. En ytterligare förutsättning är att föräldrarna haft uppsåt i förhållande till de omständigheter som läggs till grund för bedömningen att målsäganden befunnit sig i en sådan belägenhet (prop. 2013/14:208 s. 144). Hovrätten anser att de haft uppsåt.
Beträffande påföljden anser hovrätten med stöd av förarbetsuttalanden att lagstiftaren gett uttryck för att fängelsestraff som regel ska följa på allvarligare fall av barnäktenskapsbrott. När straffmätningsvärdet, som i nu aktuellt fall, uppgår till ett års fängelse får det därmed anses stå helt klart att inte bara det förhållandet utan även brottslighetens art talar för att döma ut en fängelsepåföljd. Mot bakgrund av detta finns det inte utrymme att välja någon annan påföljd än fängelse för vare sig föräldrarna. Tingsrättens dom ska därför inte ändras i fråga om påföljd.