De fyra klagandena var långvariga rökare och satt i fängelse när rökförbudet trädde i kraft i oktober 2017.

Alla fyra klagandena överklagade förbudet i de nationella domstolarna utan framgång. Klagomålen ledde till en konstitutionell prövning inför Estlands högsta domstol, som fastställde att förbudet var förenligt med grundlagen.

Högsta domstolen framhöll att ett totalt rökförbud innebär ett ingrepp i rätten till egendom, men ansåg att det var nödvändigt för att skydda icke-rökares hälsa och upprätthålla säkerheten i fängelserna, bland annat på grund av brandrisken och att cigaretter kan användas som illegal valuta. Domstolen ansåg vidare att mindre restriktiva åtgärder, såsom särskilda rökrutor, inte skulle vara lika effektiva. Dessutom erbjöds vård och rådgivning för abstinenssymtom om en intagen slutade röka.

Klagandena hävdar att rökförbudet utgör ett oproportionerligt ingrepp i deras rätt till privatliv. Med stöd av artikel 3 (förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling) och artikel 8 (rätt till respekt för privat- och familjeliv) klagade de inför Europadomstolen både på själva förbudet och på de abstinensbesvär de upplevt, inklusive viktökning, sömnproblem, depression och ångest.

Ratione materiae

Europadomstolen avvisar klagomålen enligt artikel 3 som ogrundade. Den konstaterar att ett påtvingat och abrupt avbrott från en långvarig rökvana kan orsaka psykiskt och fysiskt obehag, men finner att klagandenas stress och ångest i det aktuella fallet inte når upp till den miniminivå av allvar som krävs för att artikel 3 ska vara tillämplig.

Domstolen accepterar däremot att valet att röka och frågan om vård vid abstinens faller inom ramen för rätten till respekt för privatlivet, vilket är ett brett begrepp utan uttömmande definition.

Enligt konventionspraxis kan statliga straffåtgärder inverka på den enskildes privatliv. Domstolen konstaterar att artikel 8 har ansetts tillämplig exempelvis när en intagen förbjudits att odla skägg (Biržietis mot Litauen, nr 49304/09, § 33, 14 juni 2016) eller tvingats klippa håret kortare (Popa mot Rumänien, nr 4233/09, §§ 32–33, 18 juni 2013). Möjligheten att leva sitt liv enligt egna val också kan omfatta aktiviteter som uppfattas som fysiskt eller moraliskt skadliga eller farliga för individen.

Artikel 8

Detta är första gången Europadomstolen prövar effekten av ett totalt rökförbud i fängelse för intagna med långvarigt beroende.

Domstolen hänvisar till den jämförande studie som den genomförde år 2024 om begränsningar av tobaksrökning i fängelser. Forskningen visar att tobaksrökning i fängelser är tillåten under vissa villkor i alla undersökta medlemsstater, med undantag för Skottland, där ett totalt rökförbud infördes 2018.

Trots avsaknaden av en enhetlig europeisk modell noterar domstolen en internationell trend mot att begränsa rökning i samhället, inklusive i fängelser. Den påminner dock om att nationella myndigheters bedömningsutrymme när det gäller rökning i fängelser inte är obegränsat.

Förlusten av möjligheten att röka kan inte betraktas som en oundviklig konsekvens av ett fängelsestraff eller som ett straffande inslag i själva frihetsberövandet. Fångar behåller i allmänhet alla grundläggande rättigheter enligt konventionen, med undantag för rätten till frihet. En intagen kan inte förlora denna rättighet enbart på grund av sin status som dömd. Dessutom är fångars personliga autonomi redan kraftigt begränsad, vilket gör deras kvarvarande valfrihet, såsom rätten att röka, desto mer värdefull.

Domstolen noterar dessutom att förbudet i det aktuella fallet inte var föremål för direkt parlamentarisk prövning eller debatt, utan uppstod genom en ministeriell förordning. Den nationella analysen fokuserade på hälsoskydd, säkerhet i fängelserna samt möjligheten till rådgivning och behandling. Den beaktade däremot inte tillräckligt fångars personlig autonomi eller frihet att fatta beslut som rör deras egen kropp och hälsa. Rökning bland fångar betraktades i huvudsak som ett uttryck för fängelsesubkultur snarare än ett personligt val.

Domstolen anser vidare att målsättningarna med tobakskontroll i fängelser måste vägas mot de minimistandarder som fastställs i de internationella Nelson Mandela-reglerna och de europeiska fängelsereglerna, vilka syftar till att fängelselivet ska vara så likt livet i det omgivande samhället som möjligt. I detta sammanhang upprepar domstolen att inskränkningar av konventionsrättigheter som är specifika för fångar måste motiveras med hänvisning till säkerhet eller andra nödvändiga konsekvenser av frihetsberövandet.

Domstolen avslutar med att välkomna de insatser som syftar till att skydda hälsa och säkerhet i fängelser genom att begränsa riskerna som följer av rökning. Den finner dock att de estländska nationella myndigheterna, genom att införa ett totalt rökförbud i fängelser utan att bedöma betydelsen och effekten utifrån fångarnas personliga autonomi, underlät att anföra relevanta och tillräckliga skäl för detta förbud, och därmed överskred sitt bedömningsutrymme. Rökförbudet utgör därför ett ingrepp i klagandenas rätt till respekt för privatlivet enligt artikel 8 i Europakonventionen.