Kvinnan och mannen har haft en kärleksrelation som varade från juli år 2020 till maj/juni år 2021. Parterna har inte haft en gemensam bostad. Under relationen har kvinnan från sin bostad i Schweiz utfört ekonomiska transaktioner för mannen, boende i Sverige. Transaktionerna har dels avsett överföringar till mannens konto, dels avsett inköp för hans räkning.
Nu vill kvinnan ha tillbaka motsvarande drygt två miljoner svenska kronor som hon menar ska betraktas som lån. Mannen kontrar med att han inte lånat ett belopp motsvarande det yrkade kapitalbeloppet. Det saknas muntligt eller skriftligt avtal om lån av pengar mellan parterna. Det har funnits en muntlig överenskommelse mellan parterna om att överföringarna och inköpen, motsvarande det yrkade kapitalbeloppet, har varit gåvor.
Kvinnan berättar att under parternas distansrelation om cirka ett år träffades de ungefär sex gånger och den totala tiden de spenderade tillsammans var cirka 8-9 veckor. De semestrade i Norge och hon träffade hans familj. De pratade dagligen i telefon och hade träffar på Zoom. De pratade mycket om tiden efter covid, att hon skulle se till att tillbringa mycket tid i Sverige och därefter i Norge.
Kvinnan uppger att hon under relationen upprättade en sammanställning över de överföringar och inköp som hon gjort till mannens konto och för hans räkning. Av sammanställningen framgår att det varit fråga om direktöverföringar, överföringar via en växlingsagent, transaktioner genom PayPal och inköp.
Hennes relation med svensken var destruktiv. Denne har bett om pengar och bland annat använt deras gemensamma liv framgent som skäl. Det återkommande var att han framhävde att det skulle få extremt negativa konsekvenser om han inte fick låna pengar, så som att han skulle behöva sälja sitt hus, hamna i fängelse eller inte längre få träffa sina barn.
Mannen hävdar att han har mottagit de överföringar och inköp som kvinnan har angett, men det har varit fråga om gåvor. Kvinnan var drivande i att han sa upp sig som lastbilschaufför och de kom överens om att ge det ett år. Under den tiden skulle han etablera sitt företag och sedan skulle de utvärdera. Överföringarna och inköpen har varit gåvor under den perioden. Han och kvinnan har aldrig pratat om att pengarna skulle betalas tillbaka och han blev ställd då kraven framställdes.
Kvinnan har som skriftlig bevisning åberopat sammanställning över utlånade belopp, korrespondens mellan parterna via mejl och WhatsApp, kravbrev, utkast på låneavtal, Facebookmeddelanden och uppgifter om mannens ägda fordon.
Den fråga som Umeå tingsrätt skulle pröva är om det har rört sig om lån eller gåvor. Den som i en rättegång kräver betalning på grund av ett påstått penninglån har som princip att styrka sitt påstående. Den principen tar dock inte sikte på det fallet att det står klart att ett visst belopp har förts över från en person till en annan och det råder oenighet om överföringens innebörd. Om mottagaren i det fallet gör gällande att det mottagna beloppet har utgjort en gåva är det denne som har bevisbördan för det påståendet. De beviskrav som normalt gäller i tvistemål är tillämpliga. Mottagaren ska alltså styrka att överföringen har utgjort en gåva det vill säga att överföringen har varit förenad med en gåvoavsikt och syftat till en förmögenhetsöverföring från givaren till mottagaren (se rättsfallet NJA 2014 s. 364).
Den regel för bevisbördans placering som tingsrätten har redogjort för ovan gäller inte på samma sätt mellan sambor (jfr rättsfallet NJA 2019 s. 23). Som angetts har parterna i målet inte haft någon samborelation utan det har varit fråga om en kärleksrelation på distans.
Utifrån rättsfall som tingsrätten hänvisar till ska parternas relation inte påverka bevisbördans placering jämfört med normalfallet. Det innebär att mannen har bevisbördan för att de i målet aktuella transaktionerna har varit gåvor.
Inledningsvis kan tingsrätten konstatera att parternas relation har varit speciell. Det har varit fråga om en distansrelation under omkring ett års tid där kvinnan har fört över/gjort inköp om drygt 2 000 000 SEK till och för mannen.
Det finns inte något skriftligt avtal om lån av pengar som parterna har skrivit under eller något gåvobrev eller liknande. Utifrån vad parterna själva berättat och vad som kommit fram av den skriftliga bevisningen är tingsrättens uppfattning att parterna inte i alla avseenden har haft en tydlig överenskommelse om transaktionerna. Det tydliga i upplägget är att mannen har varit i behov av pengar och att det är kvinnan som har sett till att han har haft tillgång till det.
Det relevanta är i första hand om det har funnits en gåvoavsikt vid respektive överföringstidpunkt. Den första posten av transaktioner i listan som kvinnan upprättat rör ombudskostnader den 13 juli 2020 och sedan är det två poster som rör ett motorcykellån den 20 augusti 2020. Dessa poster uppgår till sammanlagt cirka en halv miljon svenska kronor. Det som ger stöd åt kvinnans uppgifter är dels beloppets storlek, dels vad det har rört för något. Redan utifrån dessa omständigheter framstår det som mindre sannolikt att det skulle vara fråga om en gåva
Mannen anses inte ha lyckats visa att överföringarna den 13 juli och 20 augusti 2020 har utgjort gåvor. Transaktionerna ska i stället anses utgöra lån.
Angående posten den 20 oktober 2020, som avsåg ett belopp om nästan lika mycket som nyss nämnts, för skatter och avgifter. I likhet med den tidigare överföringen konstaterar tingsrätten att det rört ett förhållandevis betydande belopp tidigt i parternas relation. Någon specifik skriftlig bevisning för att det varit fråga om en gåva finns inte, utan det är mannens egna uppgifter. Han uppfyller inte heller här sin bevisbörda.
Därutöver finns en mängd återkommande transaktioner. Av parternas konversationer framgår att kvinnan ömmade för mannen och att hon vid flera tillfällen såg hans ekonomiska situation som sin egen uppgift att ta hand om.
Domstolen fortsätter: ”Mängden överföringar till en person som helt saknar inkomst, som [kvinnan] utifrån de inlämnade konversationerna uppenbarligen hyste starka kärlekskänslor talar också för att det kan ha varit fråga om gåvor. Det finns flera omständigheter tyder på att det rent generellt har funnits en viss vilja hos [kvinnan] att sörja för [mannens] försörjning. Det finns också sådant som talar för motsatsen”.
Förekomsten av utkast på låneavtal och de i låneavtalen uttryckliga skrivningarna om ekonomiska transaktioner som är att bedöma som gåvor, är omständigheter som medför att tingsrätten bedömer att det i vissa avseenden funnits en gåvoavsikt och i andra inte.
Tingsrätten menar alltså att det inte kan ha rört sig om en genomgående försörjnings- och gåvoavsikt hos kvinnan. Det går därmed inte att rent generellt säga att samtliga övriga överföringar har varit gåvor. I övrigt är det inte visat i vilka särskilda situationer det funnits en gåvoavsikt. Den oklarheten innebär att mannen inte har lyckats bevisa att huvuddelen av överföringarna har varit gåvor. Han ska därför förpliktas att betala det yrkade kapitalbeloppet minus 594 CHF till kvinnan som ska ses som en gåva.