Den 7 november 2020 skedde ett meteoritfall. Det visade sig senare att en meteorit hamnat på en fastighet utanför Enköping. Ett av fastighetsägaren helägt bolag – Refvelsta Godsförvaltning AB – har rätt till den avkastning som fastigheten genererar. Två geologer letade under november och december efter meteoriter på fastigheten och hittade en järnmeteorit som vägde 14 kilo.

Bolaget väckte talan mot geologerna om bättre rätt till meteoriten. Tingsrätten avslog talan. Enligt tingsrätten var meteoriten att betrakta som lös egendom utan någon ägare och upphittarna hade därför rätt att ta den med sig. Genom att ta meteoriten i sin besittning blev de ägare till den.

Hovrätten ändrade tingsrättens dom och biföll bolagets talan. Hovrätten ansåg att meteoriten utgjorde en del av fastigheten när den påträffades och att äganderätten till den därmed som utgångspunkt tillkom Refvelsta. Enligt hovrätten hade upphittarna inte med stöd av allemansrätten, eller någon praxis eller sedvana utöver allemansrätten, bättre rätt till meteoriten.

Målet rör, enligt HD, alltså frågan om bättre rätt till en meteorit som har fallit ned på en viss fastighet och tagits om hand av andra än fastighetsägaren eller hans eller hennes rättsinnehavare. Den huvudsakliga frågan är om meteoriten ska anses utgöra en del av den fasta egendom som den fallit ned på eller om den ska anses som lös egendom.

Högsta domstolen konstaterar att det avgörande för bedömningen av om en meteorit utgör en del av den fasta egendomen bör vara att en meteorit är unik genom att den kommer från rymden och på grund av dess material och egenskaper. Den skiljer sig från stenar och annat sådant material som utgör beståndsdelar av fast egendom.

Utgångspunkten är således att en meteorit inte utgör en beståndsdel av den fasta egendom som den hamnat på. Det nu sagda utesluter emellertid inte att en meteorit, när det har förflutit en viss tid, kan bli en integrerad del av jorden och på den grunden ska ses som en del av den fasta egendom den finns på. Det utesluter inte heller att en meteorit som nyss fallit ned omedelbart kan vara så anknuten till jorden att den får anses ha blivit integrerad med den. De yttre iakttagbara förhållandena – som alltså kan förändras över tid – har betydelse vid bedömningen.

Högsta domstolen konstaterar att en meteorit ska betraktas som lös egendom om den inte har integrerats med den fasta egendomen. En upphittare kan förvärva äganderätten till en meteorit som utgör lös egendom genom att ta den i sin besittning.

Meteoriten hittades i ett mosstäckt område på en berghäll på fastigheten. Den hade nyligen fallit och låg lätt tillgänglig. Den hade således inte integrerats med jorden. Meteoriten har mot den bakgrunden utgjort lös egendom och detta gäller även om meteoriten har ett inte obetydligt ekonomiskt värde.

Det har inte påståtts att fastighetsägaren eller någon som arbetade för Refvelsta hade hittat den eller ens var säkra på att det fanns en meteorit på fastigheten. Meteoriten kan under sådana förhållanden inte anses ha varit i fastighetsägarens eller bolagets besittning när den hittades.

Eftersom den inte ägdes av någon och inte heller var i någons besittning hade upphittarna rätt att ta med sig meteoriten. Med den utgångspunkten förvärvade de därigenom äganderätten till den.

Hovrättens dom ändras och tingsrättens domslut såväl i sak som avseende rättegångskostnader fastställs. Ett justitieråd är skiljaktigt och anser att en meteorit bör anses som en del av den fasta egendom där den har hamnat och därmed omfattas av fastighetsägarens äganderätt.