Mellan Malmö kommun och Naturvetarna gäller kollektivavtal, bland annat huvudöverenskommelsen om lön och allmänna anställningsvillkor (HÖK T), med den tillhörande villkorsbilagan Allmänna bestämmelser (AB 20).
Den aktuella mannen som är medlem i förbundet var mellan januari 2018 och augusti 2023 anställd som projektledare vid miljöförvaltningen i kommunen. Under sin anställning anmälde han att han tänkte åta sig en bisyssla som deltidsbrandman. Kommunen nekade honom att åta sig bisysslan.
Bestämmelser om bisyssla finns i AB 20 § 8. Av mom. 1 följer att en arbetsgivare kan förbjuda en bisyssla bland annat om arbetsgivaren finner att den kan inverka hindrande för arbetsuppgifterna. Av mom. 2 följer att förtroendeuppdrag inom fackliga, politiska eller ideella organisationer inte räknas som bisyssla enligt avtalet.
Tvisten mellan parterna gäller om kommunens beslut att neka mannen att åta sig bisysslan som deltidsbrandman har stått i strid med AB 20 § 8 mom 1, genom att kommunen har utnyttjat sin fria prövningsrätt på ett godtyckligt eller otillbörligt sätt.
Lokal och central tvisteförhandling har genomförts utan att parterna kunnat enas.
Förbundet har yrkat att Arbetsdomstolen ska förplikta kommunen att betala allmänt skadestånd för brott mot kollektivavtalet med 75 000 kronor till mannen och 50 000 kronor till förbundet.
Förbundet hävdar bland annat att manen den 25 augusti 2023 efterfrågade en ifylld blankett om bisysslan. Han fick då beskedet att kommunen skulle återkomma med handlingen. Det underlät kommunen. Trots att mannen efterfrågade beslutet redan i augusti 2023, fick han under sin anställning varken något skriftligt beslut eller någon annan handling som närmare redogjorde för beslutet och grunderna för detta.
När kommunen förbjöd bisysslan överskred kommunen, enligt förbundet, sin fria prövningsrätt enligt AB 20 § 8 mom. 1, eftersom den utnyttjades på ett godtyckligt eller eljest otillbörligt sätt vid beslut i skälighetsfråga. Beslutet fattades utan att det fanns sakliga skäl för det.
Arbetsdomstolen inleder med att konstatera att enligt 6 i § anställningsskyddslagen gäller, som huvudregel, att en arbetsgivare inte får förbjuda en arbetstagare att under anställningen ha en anställning hos en annan arbetsgivare. Detta gäller dock inte om den andra anställningen är arbetshindrande, konkurrerar med arbetsgivarens verksamhet på ett sätt som kan orsaka skada, eller på något annat sätt kan skada arbetsgivarens verksamhet.
Enligt 2 b § andra stycket femte punkten anställningsskyddslagen är det tillåtet att göra avvikelser från 6 i § i lagen genom ett centralt kollektivavtal och under vissa angivna förutsättningar även i lokala kollektivavtal. Regleringen är således vad som brukar kallas semidispositiv. Detta innebär att lagstiftaren har gett kollektivavtalsparterna möjlighet att genom kollektivavtal komma överens om avvikande regler i detta avseende.
Arbetsdomstolen konstaterar att den aktuella kollektivavtalsbestämmelsen inte ställer upp några särskilda formkrav för beslut om bisyssla.
Parterna är dock ense om att arbetstagaren enligt kommunens rutin skulle anmäla bisyssla på en särskild blankett som även innehåller plats för arbetsgivarens beslut och motivering. Det är också ostridigt i målet att mannen inte under sin tid som anställd hos kommunen fick blanketten åter med kommunens beslut och motivering eller något annat beslut i skriftlig form.
Blanketten är densamma som används för att förbjuda förtroendeskadliga bisysslor enligt lagen om offentlig anställning. Enligt kommunen behövde ett motiverat beslut lämnas endast när det avsåg ett förbud mot en förtroendeskadlig bisyssla enligt lagen om offentlig anställning och inte vid förbud enligt kollektivavtalet.
Den ifrågavarande blanketten har ett särskilt fält för arbetsgivaren att notera sin motivering även vid beslut om förbud mot arbetshindrande och konkurrerande bisyssla. Enligt Arbetsdomstolens mening måste det således, redan enligt kommunens egna rutiner, i någon mån ha förutsatts att kommunen skulle notera sitt beslut med motivering på blanketten och förmedla denna till arbetstagaren.
Det Arbetsdomstolen har att ta ställning till är dock inte om kommunen i varje enskilt avseende följt sina egna riktlinjer och rutiner utan om hanteringen av ärendet har skötts på ett sådant sätt att den varit godtycklig eller otillbörlig.
Enligt Arbetsdomstolens mening kan det inte bortses från det faktum att en skriftlig motivering på blanketten måste vara av mindre vikt när en motivering till beslutet lämnades vid både lokal och central medbestämmandeförhandling och därtill antecknades i protokoll. Det kan inte innebära att beslutet fattades godtyckligt eller otillbörligt.
När det gäller frågan om kommunen utredde och prövade de faktiska omständigheterna kring aktuell bisyssla gör Arbetsdomstolen följande bedömning: Av vad mannen uppgett framgår att hans chef var negativt inställd till att tillåta bisysslan från första början. Hon har dock beskrivit hur hon i huvudsak baserade sin bedömning på vad hon visste om mannens arbetssituation bland annat genom kontinuerliga avstämningar, som hon haft med såväl honom som hans chef, och sin vetskap om leveranskraven i verksamheten.
Arbetsdomstolen finner inte anledning att ifrågasätta hennes uppgifter.
Att kommunen inte beaktade den anställdes synpunkter, i den bemärkelsen att den tillät bisysslan, innebär inte att han därmed inte skulle ha fått tillfälle att yttra sig. Inte heller dessa påståenden innebär att beslutet fattades godtyckligt eller otillbörligt.
Sammantaget bedömer Arbetsdomstolen att kommunen inte bröt mot några krav enligt kollektivavtalet, kommunens interna riktlinjer eller rutiner på ett sådant sätt, att beslutet skulle anses fattat på ett godtyckligt eller eljest otillbörligt sätt.
Inte heller bröt kommunen mot rätten till respekt för privatlivet enligt artikel 8 i Europakonvention, till den förvaltningsrättsliga serviceskyldigheten eller till offentlighetsprincipen.
Arbetsdomstolen avslår Naturvetarnas talan.
Domen refereras av Arbetsdomstolen.