Statens Skolinspektion, SI, stämde Svenljunga kommun och begärde att den skulle betala 20 000 kronor i skadestånd till en elev vid en av kommunens skolor. Eleven, som då gick i årskurs ett, hade fått ett slag med öppen hand av sin lärare efter att ha bråkat vid en sagostund. Parterna var ense om att lärarens handlande var att bedöma som kränkande behandling. Kommunen hävdade dock att kränkningen varit ringa, varvid kränkningsersättning enligt skollagen inte ska utgå.
Borås tingsrätt fann att vittnesmål och uppgifter från läraren talade för att slaget var reflexmässigt och utdelades omedelbart efter att eleven hade spottat henne i ansiktet. Läraren bad efteråt om ursäkt och uppträdde ångerfullt. Hon hade enligt rätten inte handlat uppsåtligt i syfte att kränka eleven. Tingsrätten ansåg därför att kränkningen varit så ringa att skadestånd inte skulle utgå.
Efter SI:s överklagande konstaterade Hovrätten för Västra Sverige att lärarens handling visserligen bedömts som ringa misshandel i ett föregående brottmål. Enligt förarbetena till skollagen bör dock ”mer bagatellartade företeelser” inte anses som kränkande behandling. Hovrätten ansåg i likhet med underinstansen att lärarens handling inte utgjorde någon form av bestraffning, utan närmast var reflexmässig. Kränkningen har därför varit ringa och SI:s talan ogillades därför.
Högsta domstolen, HD, ändrar nu domen och ålägger Svenljunga kommun att betala 5 000 kronor i skadestånd till pojken.
Händelsen hade föregåtts av att läraren hade läst saga för klassen, som består av elever i årskurserna ett och två, varvid en ”uppspelt och stökig stämning” hade uppstått bland eleverna. Pojken hörsammade inte lärarens tillsägelser om att vara tyst utan fortsatte att upprepa ett särskilt ljud, som varit temat i sagan, vänd mot sina klasskamrater. När läraren tog tag i hans axlar för att vända honom rätt ”blåste” pojken saliv i hennes ansikte – och det var då som läraren gav honom en örfil. Läraren bad pojken om ursäkt och kontaktade även, under rasten som följde, hans mamma och berättade vad som hänt. Efter rasten tog läraren upp det som hänt med klassen, förklarade att både hon och pojken hade gjort fel, och dem bad alla om ursäkt. Läraren åtalades sedermera och dömdes för ringa misshandel till penningböter – men ett yrkande om att hon skulle betala skadestånd till pojken ogillades.
HD konstaterar nu att ”visst kroppsligt ingrepp var befogat”. Läraren hade till exempel kunnat ha ”tagit ett stadigt tag i hans arm för att leda ut honom ur klassrummet i syfte att tillrättavisa honom i avskildhet”. En örfil är enligt HD ”till sin natur en bestraffande åtgärd och därmed aldrig tillåten”, även om ingreppet syftar till att komma tillrätta med ett ”oacceptabelt beteende” och även om eleven provocerar läraren. Att läraren blev spottad på gör sålunda inte handlingen tillåten, menar HD.
När det gäller frågan om skadestånd konstaterar HD att varken lagtext eller förarbeten ger någon närmare ledning för när en elevs värdighet ska anses vara kränkt, men det står enligt domstolen klart att ett otillåtet kroppsligt ingrepp av en lärare är en kränkande behandling i skollagens mening. Kommunen har gjort gällande att läraren inte haft för avsikt att kränka pojken utan handlade reflexmässigt, och att kommunen därför inte är ersättningsskyldig.
HD menar dock att skolans huvudman bör vara skadeståndsskyldig för kränkande behandling även om kränkningen inte är åsyftad. Även om förarbetena bara innehåller ”mindre klara” uttalanden i frågan ger lagtexten, enligt HD, närmast intryck av att det rör sig om ett objektivt ansvar. Även om läraren bad om ursäkt direkt utgjorde utdelandet av slaget en inte obetydlig kränkning av pojkens integritet, ägnad att framkalla negativa känslor hos honom. Det innebär samtidigt ett klart överskridande av de befogenheter som tillsynsplikten ger, konstaterar HD.
Vid en sammantagen bedömning kan den kränkning som pojken utsattes för inte anses som ringa – även om den är av ”mindre allvarligt slag”. Med denna bakgrund, och med hänsyn till den praxis som finns vad gäller kränkningsersättning enligt skadeståndslagen, bestäms skadeståndet till 5 000 kronor.
Två justitieråd är skiljaktiga och anser för egen del att kränkningen är ringa, och inte ska föranleda något skadeståndsansvar för kommunen. Den upprättelse som pojken redan har fått genom att läraren handlade på ett ångerfullt och adekvat sätt är enligt de skiljaktiga tillräcklig. Även att det bestämdes att läraren under en tid inte fick vara ensam med eleverna innebar en för pojken och hans klasskamrater "synlig bekräftelse på att han hade kränkts", vilket enligt justitieråden varit ägnat att ge honom viss upprättelse. HD:s majoritet anser däremot inte att de åtgärder som skolan har vidtagit i efterhand inte föranleder att kränkningen ska anses vara ringa.