Konstnären Ann Wolff var tidigare verksam som formgivare vid Kosta glasbruk vid vilket hon, tillsammans med sin dåvarande make, i början av 1970-talet skapade ljuslyktan Snöbollen. Snöbollen sattes i produktion hos vad som i dag är Orrefors Kosta Boda AB och har därefter sålts i ett mycket stort antal exemplar.
Under en period om tio år fick formgivaren viss royaltyersättning kopplad till bolagets försäljning av Snöbollen. Ann Wolff väckte i januari 2024 talan mot bolaget vid Gotlands tingsrätt med krav på ytterligare royalty om 15 000 000 kronor kopplad till försäljningen av Snöbollen. Hon yrkade även att tingsrätten skulle fastställa att bolaget ska betala royaltyersättning till henne för all tillkommande försäljning av Snöbollen till dess att 70 år förflutit efter hennes död.
Som grund för sin talan anförde hon i huvudsak följande: Bolaget har genom förvärv övertagit verksamheten som Ann Wolff var anställd hos då Snöbollen skapades. Av anställningsavtalet med AB Åforsgruppen följer att hon har rätt till royalty. Denna rätt är inte tidsbegränsad. Den uppsägning av rätten till ersättning som bolaget, dåvarande Kosta Boda AB, gjorde år 1984 är inte giltig. Parterna har inte heller år 2001 ingått en förlikning som slutligt reglerar rätten till royalty. I vart fall ska uppsägningen och förlikningen jämkas då de är oskäliga.
Bolaget bestred yrkandena och yrkade att talan skulle avvisas, dels då målet inte var en arbetstvist, dels då det fanns en skiljeklausul i Ann Wolffs anställningsavtal från 1972.
Genom det överklagade beslutet avvisade tingsrätten, som bedömde att målet var en arbetstvist, Ann Wolffs talan, eftersom skiljeklausulen ansågs utgöra rättegångshinder, och ålade henne att betala bolagets rättegångskostnader.
Arbetsdomstolen avvisar på en annan grund, nämligen att Ann Wolff riktat sin talan mot fel bolag. Arbetsdomstolen konstaterar i sitt refererade avgörande att en grundläggande förutsättning för att en tvist ska vara en arbetstvist är att det finns ett pågående eller avslutat anställningsförhållande eller att tvisten avser just detta.
Vidare krävs att tvisten grundar sig på anställningsförhållandet eller har en klar och för tvistens bedömning rättslig relevant anknytning till anställningsförhållandet (se bland annat AD 2012 nr 85 och NJA 2022 s. 179). Det ska alltså normalt i arbetstvister om krav på ersättning finnas eller ha funnits ett anställningsförhållande mellan borgenären och gäldenären.
Enligt gällande rätt övergår som huvudregel de rättigheter och skyldigheter på grund av de anställningsavtal och anställningsförhållanden som gäller vid tidpunkten för en verksamhetsövergång på den nya arbetsgivaren (6 b § anställningsskyddslagen). Bestämmelsen om automatisk övergång av anställningsavtal, dvs. automatiskt partsbyte, infördes mot bakgrund av Sveriges inträde i den Europeiska Unionen i mitten av 1990-talet.
Innan dess fanns det ingen generell reglering av vilken inverkan som en företagsöverlåtelse hade på anställningsförhållanden. I stället tillämpades allmänna avtalsrättsliga regler om partsbyte. Det innebar att arbetsgivaren, inte utan arbetstagarens samtycke, kunde överlåta förpliktelserna enligt anställningsavtalet.
Att parterna är överens om att bolaget genom flera förvärv fram till år 1990 har övertagit Åforsgruppens verksamhet innebär, enligt Arbetsdomstolen, inte nödvändigtvis att bolaget ska ses som tidigare arbetsgivare eller att tvisten är en arbetstvist.
Det har varken påståtts eller visats att parterna skulle ha avtalat om att förpliktelserna enligt Ann Wolffs anställningsavtal övergått till bolaget. Ann Wolff har inte heller påstått att hon är eller har varit arbetstagare hos bolaget. Slutsatsen av det anförda är att tvisten mellan Ann Wolff och bolaget inte är en arbetstvist, trots att hon skapade Snöbollen inom ramen för ett anställningsförhållande med ett annat bolag.
Det innebär att Arbetsdomstolen inte är behörig att pröva överklagandet. Eftersom Arbetsdomstolens bedömning innebär att inte heller Gotlands tingsrätt var behörig, och då Ann Wolff inte har yrkat att målet ska överlämnas till Patent- och marknadsdomstolen, kan inte bestämmelsen i 2 kap. 7 § andra stycket arbetstvistlagen om överlämnande till hovrätt anses tillämplig. Överklagandet ska därför avvisas.