Gåvogivaren avled den 20 november 2018 då hon var 83 år gammal. Hon efterlämnade såsom dödsbodelägare sina tre barn. Hennes man avled 2,5 år tidigare. Bouppteckning efter maken förrättades den 1 september 2016.
Kvinnan överlät vederlagsfritt på vissa villkor, genom gåvobrev daterat den 25 januari 2012, en fastighet i skidorten Vemdalen i Härjedalen till ett barnbarn. Barnbarnet som nu är 46 år krävs av sin faster och farbror på återbäring av stugan alternativt värdet på gåvan till den del respektive laglott har kränkts.
Grunden är att gåvogivaren under sin livstid gett bort fastigheten under sådana omständigheter och sådana villkor att gåvan till sitt syfte är att jämställa med testamente. Gåvan har medfört att kärandenas respektive laglott i dödsboet har blivit kränkta.
De två bröstarvingarna menar att gåvan av fastigheten är given under såväl sådana omständigheter som till sådana villkor att den är att jämställa med ett testamentariskt förordnande. Vid gåvotidpunkten var kvinnan 83 år och medveten om att hon var i livets slutskede och kunde vänta döden inom kort. Hon avled 6 år senare. Genom gåvan gav hon bort en stor del av sin förmögenhet. Genom de av kärandenas moder uppställda villkoren för gåvan kan utläsas att hon beräknat att kunna behålla nyttan av egendomen efter att hon gett bort densamma fram till sin död och har sålunda inte gjort någon kännbar uppoffring genom gåvan.
Skaraborgs tingsrätt konstaterar att en utgångspunkt i svensk rätt är att var och en fritt förfogar över sin egendom men bestämmelsen i 7 kap. 4 § ärvdabalken innebär ett undantag från denna princip och inskränker under vissa omständigheter en arvlåtares rätt att skänka bort sin egendom. Detta så kallade förstärkta laglottsskydd innebär att om arvlåtaren har gett bort egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor att gåvan till syftet är att likställa med testamente, ska bestämmelserna om jämkning av testamente äga motsvarande tillämpning.
För att paragrafen ska bli tillämplig krävs som regel att det hos givaren funnits en avsikt att ordna med sin succession men det fordras inte att syftet med gåvan har varit att kränka bröstarvingarnas laglott (se rättsfallet NJA 1973 s. 687). Inte heller blir lagrummet tillämpligt om arvlåtaren hade ett på förhållandena under livstiden riktat intresse av att företa gåvan. Detta innebär att arvlåtarens bevekelsegrunder för att ge gåvan får betydelse för om den till syftet ska likställas med testamente eller inte. I de fall arvlåtaren både haft till syfte att ordna successionen och haft ett på förhållandena under livstiden riktat intresse att överlåta gåvan ska en samlad bedömning göras (se rättsfallet NJA 1998 s. 534).
Med att gåvan getts under sådana omständigheter att gåvan till syftet är att likställa med ett testamente förstås typiskt sett att givaren väntar döden inom jämförelsevis kort tid och att det avhållande moment som består i att den ekonomiska följden av gåvan går ut över givaren själv därför i regel saknas. Det rör sig alltså om gåvor som arvlåtaren bortskänker på sin dödsbädd eller under sin sista sjukdomstid. Villkor som gör att gåvan till syftet är att likställa med testamente är sådana där givandet av egendomen i själva verket inte innebär någon egentlig uppoffring för arvlåtaren.
Villkoren talar, enligt rätten, mycket starkt talar för att gåvan ska likställas med testamente. Det rör sig om en gåva försedd med villkor som innebär förbud att överlåta och inteckna. Det finns vidare ett utmätningsförbud och en livslång nyttjanderätt. Det förhållandet att nyttjanderätten gällde för hennes fritidsändamål förändrar inget då kvinnan vid tidpunkten och ända till sin död hade sitt stadigvarande boende i Tidaholm och det var så hon avsåg att nyttja denna. Redan på denna grund har gåvan på objektiva grund skett på sådana villkor att den ska likställas med testamente.
Det kan vidare konstateras att kvinnan var nästan 83 år vid gåvotillfället, men att hon avled först knappt 7 år senare. Vad som framkommit om kvinnan ålder och hälsa ger inte i sig ett tillräckligt starkt stöd för att hon, även om det kan anses naturligt att vidta åtgärder för sin succession vid 83 års ålder, styrt sitt handlande enbart utifrån omständigheten att hon trott sig inom en förhållandevis kort tid vänta döden.
Gåvogivarens ålder och hälsa har således inte i sig utgjort en tillräcklig för att dra slutsatsen att gåvan enbart av detta skäl är att likställa med ett testamente. Kvinnans ålder är en snarare en faktor att beakta i den helhetsbedömning som ska göras avseende omständigheterna.
Kvinnan har vid gåvotillfället kunnat räkna med att ha kvar nyttan av stugan fram till sin död och att gåvan har därigenom i vart fall juridiskt inte inneburit någon kännbar uppoffring för henne. Kvinnan har uppgett att hon de facto övertog besittningen och nyttjanderätten efter gåvotillfället.
Tingsrätten utgår därför från att kvinnans avsikt var att ordna successionen.
Mot bakgrund av att tingsrätten finner att gåvan både haft till syfte att ordna successionen och gåvogivaren haft ett på förhållandena under livstiden riktat intresse att överlåta gåvan ska en samlad bedömning göras av om gåvan är att likställa med testamente. Vid denna bedömning konstaterar tingsrätten att det framgår av gåvobrevet att givaren ska ha tillgång till stugan vid förfrågan och möjlighet att nyttja den för fritidsintressen. Tillsammans med de andra villkoren innebär dessa förbehåll att väsentliga delar av äganderätten legat kvar hos gåvogivaren så länge hon levde. Hon kunde inte bara bestämma om fastigheten fick säljas vidare och i så fall till vem utan också om fastigheten fick belånas.
Tingsrätten gör därför bedömningen att gåvan av stugan skett på sådana villkor att den till syftet är att likställa med testamente. Barnbarnet ska utge ersättning för värdet av fastigheten i Härjedalen till den del de två bröstarvingarnas respektive laglott kränkts så att de vid arvskiftet efter sin mor får sina respektive laglotter tillgodosedda.
Domen har vunnit laga kraft.