Med utgångspunkt i tre färska och intressanta avgöranden från Högsta domstolen, aktualiseras flera centrala och praktiskt svårbedömda frågor: När kan någon häktas med anledning av recidivfara trots att denne inte tidigare är straffad? Vilken betydelse har det att polisen har provocerat en person till att begå ett brott? När kan handlingar som inte åberopats som bevisning ändå utgöra processmaterial? Hur ska gränsen dras mellan rättsfakta och bevisfakta enligt RB 17 kap. 3 §? Vilken betydelse har ostridighet för beviskravet? Kan preklusionsregler kringgås genom sakframställningsvis hantering? Hur förenas principen att rätten ska beakta allt i målet med regler om avvisning av bevisning? Vad krävs för ett bindande erkännande och vad händer om det återtas? Avslutningsvis berörs konsekvenserna för rättssäkerhet och förutsebarhet, vilket docent Simon Andersson sätter i ett vidare perspektiv.