Händelsen inträffade i augusti 2022 på E4:an i norra Stockholm. För att uppmärksamma den pågående klimatkrisen gick ett flertal personer ut på vägbanan i rusningstrafik och satte sig ner för att demonstrera med budskapet ”Återställ våtmarker”.
Konsekvensen blev en trafikstockning i södergående riktning där ingen trafik kom fram – och en så kallad ”tittkö” på andra sidan mitträcket, i norrgående riktning. När polis kom till platsen reste sig en person och sprang från platsen, men övriga tolv satt kvar och vägrade flytta på sig trots befallning från polis.
Vid samma tidpunkt försökte en ambulans under utryckning ta sig förbi köbildningen och vidare mot avfarten mot Karolinska sjukhuset, några hundra meter söder om platsen för klimataktivisternas avspärrning. Aktivisterna gjorde då utrymme för ambulansen att passera, men flera personer återvände sedan till sina platser på vägbanan. Två av aktivisterna hade dessutom limmat fast sig vid vägbanan och kunde avlägsnas först efter att polis använt kemiska lösningsmedel. När den sista aktivisten avlägsnades hade trafikstockningen pågått i nästan en timme – och när kön var som längst sträckte den sig från Haga Norra till Kista.
På grund av det inträffade åtalades demonstranterna för brotten sabotage och ohörsamhet mot ordningsmakten. De tilltalade tillbakavisade åtalet och argumenterade för att de har agerat inom ramen för sin demonstrationsfrihet och att deras handlande inte kan anses allvarligt ha stört den allmänna samfärdseln samt att de har handlat i nöd med hänvisning till den pågående klimatkrisen.
Solna tingsrätt dömde de tilltalade för både sabotage och ohörsamhet mot ordningsmakten.
Svea hovrätts domskäl är på cirka elva sidor och var uppenbarligen tänkta som vägledning för landets tingsrätter i en fråga där bestämmelsen om sabotage tycks ha tillämpats alltför lättvindigt och där det saknas praxis. Hovrätten konstaterade först att förarbetena till bestämmelsen om sabotage arbetades fram under 1940-talet och regeln infördes 1948 i den då gällande strafflagen och överfördes sedan oförändrad i sak till brottsbalken. Därefter har endast redaktionella ändringar gjorts. Det har alltså inte genomförts några ändringar av bestämmelsen som förändrar hur den ska användas eller tolkas. I målet aktualiseras främst andra meningen och begreppen allvarligt stör eller hindrar och allmänna samfärdseln.
Hovrätten noterade vidare att det inte framstår som klart att det varit lagstiftarens avsikt med bestämmelsen om sabotage att kriminalisera gärningar av ifrågavarande slag. ”Det förhållandet att åklagare först på senare år åtalat för sabotage för gärningar som begåtts i samband med klimataktioner talar också för att så inte varit fallet” skriver domstolen.
Hovrätten framhöll att ett antal förhållanden talar för att lagstiftaren avsett att som sabotage straffbelägga enbart störningar av viss större dignitet. I det avseendet kan särskilt nämnas att bestämmelsen placerats i kapitlet om allmänfarliga brott, näst efter bestämmelsen om mordbrand, och brottets stränga straffskala.
I samma riktning talar också vad som i övrigt är straffbelagt som sabotage och bestämmelsens konstruktion. Av bestämmelsens första mening följer ansvar för sabotage den som förstör eller skadar egendom av avsevärd betydelse för rikets försvar, folkförsörjningen och liknande funktioner, eller allvarligt stör eller hindrar användningen av sådan egendom. Vad som däri straffbeläggs är alltså allvarliga angrepp mot centrala samhällsfunktioner.
Hovrätten skrev: ”För att ansvar för sabotage ska kunna komma i fråga för en gärning enligt bestämmelsens andra mening, såsom störning av den allmänna samfärdseln, bör det därmed vara nödvändigt att gärningen är i vart fall någorlunda jämförbar med sådana allvarliga angrepp mot centrala samhällsfunktioner som avses i den första meningen. För att en sådan tolkning ska vara möjlig krävs att allvarlighetsrekvisitet ges den innebörden att störningens inverkan bör vara mycket betydande. Det måste särskilt gälla när angreppet, som i förevarande fall, inte innefattar något skadegörande moment”.
Med beaktande av den restriktiva tolkning av bestämmelsen som hovrätten har att göra med anledning av dels att det är fråga om tolkning av en straffbestämmelse, dels att de tilltalades agerande skett under utövande av deras demonstrationsfrihet, ansåg hovrätten sammantaget att det inte varit fråga om en allvarlig störning av den allmänna samfärdseln.
Samtliga tilltalade skulle därför frikännas från åtalet för sabotage. De elva som överklagat dömdes dock för ohörsamhet mot ordningsmakten till dagsböter.
Två nämndemän var skiljaktiga och vill fälla demonstranterna för sabotage.
Högsta domstolen gör nu samma bedömning som hovrätten och bygger upp sitt resonemang på samma sätt som hovrätten. HD konstaterar att den språkliga utformningen och den systematiska uppbyggnaden av straffbestämmelsen om sabotage i 13 kap. 4 § ger stöd för att straffansvaret primärt är avsett att träffa angrepp på eller hot mot vitala samhällsintressen som försvaret, folkförsörjningen, rättskipningen, förvaltningen och den allmänna ordningen och säkerheten i landet (jfr paragrafens första mening).
Vad som sägs i paragrafens andra mening om störningar och hinder för den allmänna samfärdseln eller för tillhandahållandet av telekommunikationer, vatten, värme och elektricitet ska bedömas i den kontexten. För att störningar eller hinder som riktar sig mot dessa sabotageobjekt ska kunna medföra ansvar måste de i kvalitativt hänseende vara jämförbara med de angrepp på och störningar av de vitala samhällsintressen som omfattas av den första meningen. I den bedömningen ligger att störningarna eller hindren redan i grunden ska kännetecknas av att de är av viss betydelse i ett samhällsperspektiv.
Högsta domstolen ger också viktiga besked angående demonstrationsfriheten och är ännu tydligare än hovrätten på den punkten. HD påminner om att demonstrationsfriheten så som den är utformad i 2 kap. 1 § första stycket 4 regeringsformen syftar till att var och en ska kunna väcka uppmärksamhet och på så sätt skapa diskussion och påverka opinionen inom ramen för demokratin.
För att demonstrationsfriheten inte ska bli illusorisk får godtas att vardagliga samhällsaktiviteter kan komma att utsättas för störningar även om det väcker irritation hos dem som råkar drabbas. HD fortsätter: ”Det måste också beaktas att redan risken för fängelsestraff med anledning av deltagande i en fredlig demonstration kan verka avskräckande. Vid en tillämpning av straffbestämmelsen i 13 kap. 4 § brottsbalken på åtgärder vid en demonstration eller vid andra åsiktsyttringar måste alltså beaktas den demonstrationsfrihet och den yttrandefrihet som skyddas enligt regeringsformen”.
HD poängterar i domens final att syftet med vägblockaden på E4:an var att skapa opinion kring klimathotet och betydelsen av att för miljöns skull återställa våtmarker.
Demonstrationen skedde i opinionsbildande syfte och innebar ett utövande av deltagarnas demonstrationsfrihet och yttrandefrihet. Den störning eller det hindrande av trafiken som demonstrationen medförde pågick sammanlagt under 50 minuter, varunder den södergående vägbanan var helt blockerad under 20 minuter och delvis blockerad under ytterligare en halvtimme.
En tidsmässigt begränsad vägblockad av detta slag i samband med en fredlig demonstration är inte kvalitativt jämförbar med de angrepp och störningar av vitala samhällsintressen som straffbestämmelsen om sabotage omfattar, även om blockaden ägde rum på en trafikerad genomfartsled under rusningstid och orsakade långa trafikköer.
Vad som framgått om den försenade ambulansen påverkar inte denna bedömning. Det finns därför inte förutsättningar att döma deltagarna för sabotage. Som hovrätten funnit har det inte heller varit fråga om en så allvarlig störning eller ett så allvarligt hinder som krävs.
De tilltalade ska alltså frikännas från åtalet för sabotage. Hovrättens domslut ska därmed fastställas.