En ordningsstörning hade i november 2017 uppkommit på en skola i Lidköpings kommun bestående av att några elever hade flyttat möbler i skolans rasthall så att bland annat en soffa kom att stå i vägen för en passage. En pojke som då gick i åttonde klass på skolan var delaktig i händelsen. Pojken satt i soffan tillsammans med två andra elever och flyttade inte på sig när han blev ombedd. En av lärarna på skolan hade då tagit ett grepp om pojkens nacke för att flytta honom.
Tingsrätten kom fram till att lärarens grepp varit tillåtet, och att någon kränkande behandling inte hade förekommit. Käromålet ogillades därför.
Domen överklagades till Göta hovrätt, som nådde samma slutsats som tingsrätten.
En fråga som Högsta domstolen, HD, avser besvara är när ett fysiskt ingripande av en lärare mot en elev vid en ordningsstörning utgör en kränkande behandling som innebär att skolans huvudman blir skadeståndsskyldig.
Målet aktualiserar därmed bland annat frågan om när ett sådant ingripande är tillåtet för en lärare med stöd av de befogenheter hen har enligt skollagen.
HD noterar att en lärare – och en rektor – får vidta de omedelbara och tillfälliga åtgärder som är befogade för att tillförsäkra eleverna trygghet och studiero eller för att komma till rätta med en elevs ordningsstörande uppträdande. En sådan åtgärd måste emellertid stå i rimlig proportion till sitt syfte och övriga omständigheter.
Lärare intar ett slags garantställning i förhållande till eleverna. Därför har en lärare inte bara en rätt utan också en skyldighet att ingripa, enligt den så kallade tillsynsplikten.
I fråga om ordningsstörningar skriver HD att utgångspunkten måste vara att de i första hand ska lösas på andra sätt än genom just fysiska ingripande, till exempel genom tillsägelser. Det är dock ofrånkomligt i en skolverksamhet att det kan uppkomma situationer när det är nödvändigt att ingripa mot en elev med fysiska medel.
Det kan exempelvis finnas situationer när det är rimligt med ett fysiskt ingripande, exempelvis när fortsatta tillsägelser av läraren eller rektorn bedöms bli verkningslösa. Mera långtgående fysiska ingripanden bör dock endast komma i fråga vid mer allvarliga ordningsstörningar, skriver HD.
Skolan har ett uppdrag att fostra och överföra grundläggande värden till eleverna och det finns därför ett behov av tillrättavisningar. En sådan tillrättavisning kan däremot uppfattas som förödmjukande av eleven vilket innebär en balansgång mellan den skolanställdes uppdrag och valet av åtgärd mot eleven för att komma till rätta med ett ordningsstörande beteende (jämför prop. 2005/06:38 s. 112 f.).
HD konstaterar att det varken i lagtext eller förarbetena ges någon närmare ledning i frågan om när en elevs värdighet ska anses kränkt vid ageranden från lärares sida. För att det ska vara fråga om kränkande behandling som är skadeståndsgrundande måste det dock röra sig om märkbara och tydliga kränkningar.
I det aktuella målet har en elev klamrat sig fast genom att tag i en soffas ryggstöd med ena handen och inte lytt uppmaningar han fått om att flytta sig från soffan så att den kunde placeras på ett sätt att den inte försvårade passagen genom rasthallen.
Pojken hade fått flera uppmaningar från skolvärdinnan och åtminstone en uppmaning från den aktuella läraren. Det grepp som läraren slutligen tog om den sittande elevens arm och nacke var kortvarigt, milt och lugnt och avslutades omedelbart när det efter ett fåtal sekunder ledde till att eleven ställt sig upp. Den fysiska åtgärden kan heller inte objektivt sett har lett till annat än ett högst tillfälligt obehag, anser HD.
Ett grepp om en elevs nacke är dock i regel ett fysiskt ingripande av sådant slag att det utgör en kränkande behandling, även om det inte sker i bestraffande eller disciplinerande syfte.
Såsom greppet utfördes av läraren rörde det sig däremot om ett mycket kortvarigt och anpassat fysiskt ingripande. Det uppnådde omedelbart syftet att få slut på ordningsstörningen i en situation när eleven istället för att lyda uppmaningarna snarare befäste sitt motstånd mot att följa dem.
Karaktären på ingripandet framstår i den situationen som befogat och proportionerligt.
Efter en sammantagen bedömer Högsta domstolen därför att eleven inte utsatts för kränkande behandling i skollagens mening och att någon skadeståndsskyldighet för kommunen inte föreligger.
Två justitieråd var skiljaktiga. Det ena ansåg att eleven hade kränkts genom handlingen men att kränkningen - på grund av att det rört sig om ett gränsfall för vad som kunde anses tillåtet inom ramen för tillsynsplikten - skulle bedömas som ringa.
Det andra justitierådet ansåg i stället kränkningen inte kunde anses som ringa. Läraren hade visserligen agerat på en ordningsstörning, men denna hade inte varit så akut att den krävde en omedelbar lösning. Samtidigt hade läraren passerat rasthallen på väg från en lektion till en annan och därmed inte haft någon fullständig inblick i hur situationen hade uppstått eller utvecklats.
Läs mer om underinstansernas resonemang här.