En frivårdsinspektör vid Kriminalvården vände sig i början av 2021 till Justitieombudsmannen, JO, och framförde klagomål mot sin arbetsgivare. Enligt kvinnan hade hon kallats in på möten med sin dåvarande säkerhetschef, efter att han fått kännedom om att hon haft ”extrema åsikter” som hon uttryckt på Facebook.

Åsikterna hade bland annat att göra med terrorgruppen IS och kvinnan fick enligt anmälan bland annat frågan om hon hade svårt att ta emot klienter av annan etnicitet och religion. Kvinnan, som idag inte arbetar kvar vid Kriminalvården, har i anmälan förklarat att hon känt sig censurerad och på grund av mötena med arbetsgivaren som privatperson slutat skriva dikter och dela nyhetsartiklar om kriget i Mellanöstern.

Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet – och får fritt uttrycka tankar, åsikter och känslor så länge detta inte begränsas genom lag för vissa preciserade ändamål, konstaterar JO nu.

En myndighet eller annat allmänt organ får inte heller ingripa mot någon för att personen använt sin yttrandefrihet i enlighet med tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Regleringen i 2 kap. 1 § första stycket 1 regeringsformen ger samtidigt motsvarande skydd mot repressalier när den enskilda har använt sin yttrandefrihet i andra former, till exempel i ett inlägg på Facebook.

För att kvalificera som repressalier måste det handlar om myndighetsåtgärder som framstår som bestraffningar eller reprimander mot den som använt sin yttrandefrihet. Det kan här handla om avsked, uppsägning, disciplinpåföljd eller fråntagande av arbetsuppgifter, men också mindre påtagliga ingripanden som medfört negativa konsekvenser för den enskilde. Enligt tidigare uttalanden från JO är i princip varje åtgärd som medför negativa konsekvenser för en offentligt anställd person och som grundar sig i hans eller hennes medverkan i ett grundlagsskyddat medium otillåten.

Kvinnan har blivit inkallad till samtal med en kriminalvårdsinspektör eftersom det kommit till hans kännedom att hon uttryckt vissa åsikter och gjort vissa publiceringar på Facebook. Hon informerades då om att det kunde vara lämpligt att ha en ”låst profil”, så att den inte är offentlig – och vid ett ytterligare samtal samma dag upplystes kvinnan om att en kontroll som kriminalvårdsinspektören genomfört ihop med en kollega visat att kvinnans delningar var offentliga. Kvinnan hade också i de följande månaderna ytterligare två möten med en av kriminalvårdsinspektörerna om vilka konsekvenser det kunde få att ha en öppen Facebookprofil.

Enligt Kriminalvården har budskapet vid samtalen varit att man som tjänsteman måste vara medveten om att olika uttryck kan få konsekvenser för objektivitet och professionalism – och att olika uttryck och åsikter kan få konsekvenser för en medarbetares säkerhet. Kvinnan har, å sin sida, känt sig censurerad och begränsad i sin yttrandefrihet och upplevt att arbetsgivaren ansåg att det var fel av henne att dela med sig av sina åsikter och dikter på Facebook.

I yttrandefriheten ligger bland annat att det allmänna inte får lägga sig i vilka åsikter de anställda har eller hur de använder sin yttrandefrihet. ”Den som är anställd hos en myndighet har alltså rätt att offentligt uttrycka sina åsikter utan att myndigheten ställer personen till svars för att han eller hon har använt sin grundlagsskyddade yttrandefrihet”, skriver JO.

Samtalen som Kriminalvården hållit med kvinnan kan enligt JO inte uppfattas på annat sätt än att myndigheten varit missnöjd med att hon spritt sina åsikter offentligt på Facebook. Även om det inte är helt klarlagt vad som sagts på mötena är det också tydligt att myndigheten sett spridningen av kvinnans åsikter som problematisk – något som också framgår av att kvinnan informerats om att det kunde vara lämpligt att låsa Facebookprofilen. Det har också funnits fog för kvinnan att känna sig begränsad i sin yttrandefrihet – och myndighetens agerande har enligt JO stått i strid med repressalieförbudet.

Samtalen med kvinnan har inte motiverats av felaktig tjänsteutövning, jäv eller liknande, som annars skulle kunna motivera ingripanden. Kriminalvårdens allmänna uttalanden om objektivitet och professionalism och allmänt hållna hänvisning till säkerhetsskäl håller här inte för att göra ingripandet mot kvinnan berättigat. Eftersom godtagbar grund för åtgärderna saknats kan Kriminalvården inte undgå kritik för sitt brott mot repressalieförbudet, menar JO.