Den lokala miljö- och hälsoskyddsnämnden beslutade i maj 2020 ägarna till en fastighet vid en mindre sjö i Uppsala kommun att ta bort en brygga som uppförts på en grannfastighet med stöd av servitut men utan strandskyddsdispens.
Fastighetsägarna överklagade men fick avslag vid Länsstyrelsen Uppsala län. Att det flera år tidigare funnits en mindre brygga på platsen och att underlag från denna brygga funnits kvar i vattnet gjorde inte att dispens inte krävdes, konstaterade länsstyrelsen.
Mark- och miljödomstolen i Nacka gjorde dock senare en annan bedömning och upphävde föreläggandet om att ta bort bryggan.
Mellan åtminstone 1960 och år 2000 har det funnits en brygga på platsen och när den revs gjordes bedömningen att man inte behövde söka dispens för att anlägga den nya bryggan. Bryggan hade rivits under sommarhalvåret 2000 och den nya bryggan hade grundlagts med en kombination av gammal och ny sten som körts ut vintern 2000/2001. Att man fått vänta med grundläggningen berodde på att det inte går att köra ned till platsen med entreprenadmaskiner utan att skada omgivningarna. Man hade därför fått köra ut ny sten under vintern när isen bar. Den nya bryggan hade färdigställts 2008.
Den gamla bryggan på platsen hade uppförts före strandskyddet infördes och hade alltså varit lovlig. Mark- och miljödomstolen konstaterade att den nya bryggan i och för sig är något större än den gamla, men att varken storlek eller utformning medförde en avvikelse som gjorde att den nya konstruktionen inte kunde godtas som en ersättningsbrygga.
Domstolen ansåg även att fastighetsägarna hade haft legitima skäl för att välja att transportera sten till platsen vintertid, även om detta medfört att projektet dragit ut på tiden. Det kunde här inte krävas att man i stället valt en flytbrygga för att säkerställa att projekttiden inte blir för lång.
Arbetena hade också påbörjats samma år som den gamla bryggan revs och de stenar som synts på platsen lång tid innan bryggan färdigställdes hade enligt domstolen ”tydligt signalerat att det pågår arbeten, vilket har haft en privatiserande effekt”. Arbetet kunde heller inte sammantaget anses ha tagit så lång tid att den nya bryggan inte kunde ses som en ersättningsbrygga, ansåg domstolen. Någon dispens hade med andra ord inte behövts.
Mark- och miljööverdomstolen, MÖD, river nu upp avgörandet och fastställer i stället kommunens rivningsföreläggande.
Fastighetsägarna har själva uppgett att den äldre, bryggliknande konstruktion som tidigare funnits på platsen var ”rutten och fallfärdig” när de köpte sin fastighet 1998. I MÖD har även ytterligare bevisning tillkommit i form av ett foto från samma år. Detta visar ”en anläggning som ser ut att vara övergiven och som knappast kan ha gett ett privatiserande intryck”, anser domstolen.
Det framgår även att den nya bryggan är betydligt större än den äldre och dessutom mer upphöjd. Den är alltså både större och konstruerad på ett annat sätt. Enligt MÖD gör uppgifterna att bryggan ska ses som en ny anläggning som fordrat strandskyddsdispens. Någon sådan har ostridigt inte sökts och kommunen har därför haft fog för föreläggandet, som inte är mer ingripande än vad som är motiverat.