Skatteverket beslutade att avslå föräldrarnas ansökan om förnamnet Lucifer för deras son. Som motivering angavs att förnamn inte får väcka anstöt eller leda till obehag för bäraren. Förnamn får inte ha för extrem stavning, vara svårt att uttala eller på annat sätt inte vara förenligt med det svenska namnskicket. Namnet Lucifer är, enligt Skatteverket, inte förenligt med det svenska namnskicket.

Paret överklagade beslutet och anför till Förvaltningsrätten i Uppsala. De uppgav att Lucifer är ett namn som bärs av ett flertal personer i Sverige. Totalt har, hävdar de, 116 män Lucifer som tilltalsnamn, varav flertalet är barn. Namnet har därför inte tidigare ansetts leda till obehag för bäraren. Att Lucifer betecknar satan är inget som förekommer i bibeln, utan där alluderar namnet till kungen av Babylonien. Lucifer är ett av namnen på morgonstjärnan Venus, den starkast lysande stjärnan.

Förvaltningsrätten bedömde att det finns en risk för att namnet Lucifer kan väcka anstöt eftersom det enligt domstolens mening ”normalt förknippas med satan”. Att ett namn tidigare har godkänts som förnamn eller i vart fall bärs av ett visst antal personer talar normalt för att det bör godkännas som förnamn. Eftersom prövningen i aktuellt mål ska göras enligt de nya restriktivare bestämmelserna i lagen om personnamn, kan dock inte namn som eventuellt tidigare registrerades med stöd av den äldre bestämmelsen tjäna som jämförelse, enligt domstolen.

Att namnet Lucifer bärs av ett antal personer i Sverige är därför inte tillräckligt för att medföra en annan bedömning. Överklagandet avslogs därför.

Enligt kammarrättens bedömning är kopplingen mellan förnamnet Lucifer och djävulen så stark att namnet kan väcka anstöt. Av samma skäl anser kammarrätten också att namnet kan antas leda till obehag för den som ska bära namnet, i det här fallet ett barn. Det som barnets vårdnadshavare har fört fram ändrar inte denna bedömning. Förnamnet får därför inte förvärvas enligt 28 § l och 2 PNL. Överklagandet ska därmed avslås.

Referenten är skiljaktig och vill bifalla överklagandet från föräldrarna. Han menar att ”Även om endast statistik rörande befintliga bärare inte bör vara avgörande för om ett namn ska tillåtas har detta dock betydelse, om inte annat så ur ett rättvise- och förutsebarhetsperspektiv. Det vore olämpligt om utgången av en prövning tilläts bero på rent skönsmässiga överväganden”.

Han avslutar med att framhålla att en persons namn är en mycket personlig angelägenhet för den enskilde, som därför måste tillerkännas en omfattande valfrihet. Staten bör endast med avsevärd försiktighet ingripa mot den enskildes - i detta fall föräldrarnas - vilja i en sådan fråga.