Lexnova Nyheter

Sveriges största juridiska nyhetstjänst – bevakning av rättsfall, lagstiftning och förarbeten inom alla rättsområden och instanser.

Staten slipper skadestånd trots felaktigt återkallande av svinfälla

Staten slipper betala skadestånd trots ett felaktigt återkallande av en vildsvinsfälla. Hovrätten framhåller att Naturvårdsverket och förvaltningsrätten vid beslutssituationen hade att förhålla sig till ett rättsläge som inte var särskilt klart och som medgav ett relativt stort bedömningsutrymme.

En 77-årig viltmästare boende i Örträsk som under 35 år arbetat som länsjaktvårdare på Svenska jägareförbundet ägnar sig åt konstruktion, tillverkning och försäljning av fångstredskap för vilda djur. Den 24 juli 2007 beslutade Naturvårdsverket på ansökan av 77-åringen att typgodkänna en fälla för levandefångst av bland annat vildsvin.

Den 21 februari 2013 beslutade dock verket att återkalla typgodkännandet. Detta sedan Statens veterinärmedicinska anstalt, SVA, rekommenderat att fällan skulle godkännas under förutsättning att ventilation och utstickande bultar åtgärdades. Vidare bedömde SVA att fällan behövde kompletteras med inspektionsluckor på långsidorna och med avlivningsluckor på sidorna samt utrustas med ett hårdare väggmaterial för att undvika gnagningsskador på väggarna. Naturvårdsverket förordnade samtidigt att beslutet skulle gälla utan hinder av att det inte hade fått laga kraft.

Förvaltningsrätten som nekade viltmästarens inhibition avslog hans överklagande genom dom den 19 december 2013.

Kammarrätten i Stockholm upphävde dock Naturvårdsverkets beslut den 17 december 2014. I kammarrättens dom anges att jakt med fångstredskap för levandefångst alltid torde innebära att visst lidande uppstår hos det fångade djuret; exempelvis måste ett visst mått av stress samt i vissa fall lindrigare skador anses ofrånkomligt. Kammarrätten bedömde att SVA:s utvärdering inte kunde anses visa att vildsvin som fångas i Sinkabirum skulle utsättas för onödigt lidande av sådan grad att tvingande säkerhetsskäl för återkallelse av fångstredskapets typgodkännande kunde anses föreligga. Naturvårdsverket hade därför inte haft fog för sitt beslut att återkalla typgodkännandet.

Viltmästaren stämde staten med hjälp av stiftelsen Centrum för rättvisa och yrkade skadestånd med 670 996 kronor, eller det lägre belopp som domstolen bedömde skäligt. Hans grund var bland annat att staten genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning orsakat honom ren förmögenhetsskada. Naturvårdsverket har inte haft fog för sitt beslut att återkalla typgodkännandet för vildsvinsfällan och det är Naturvårdsverket som har haft utredningsskyldighet och bevisbördan för att det funnits förutsättningar för att återkalla typgodkännandet, som är ett gynnande förvaltningsbeslut.

Det har, menade viltmästaren, under alla förhållanden, och särskilt med beaktande av den långa tid som förflutit mellan SVA:s slutrapport och Naturvårdsverkets beslut, inte funnits tillräckliga skäl för att förordna att beslutet skulle gälla omedelbart. Genom att fastställa Naturvårdsverkets beslut har dessutom också förvaltningsrätten gjort en rättslig felbedömning som staten ansvarar för.

Staten ansåg att det inte har förekommit fel eller försummelse från Naturvårdsverkets eller förvaltningsrättens sida som kan grunda skadeståndsskyldighet för staten. Det bestreds att Naturvårdsverket och förvaltningsrätten har gjort sig skyldiga till någon rättslig felbedömning.

Utgångspunkten för tingsrättens bedömning var att endast är uppenbart oriktiga bedömningar som är skadeståndsgrundande men att en nyanserad och allsidig bedömning ska göras och att även andra mindre klara felbedömningar i vissa fall kan leda till ett skadeståndsansvar för staten. Ju större utrymmet för en skönsmässig bedömning är desto mindre blir dock utrymmet för att konstatera att ett skadeståndsgrundande fel eller försummelse begåtts, förutsatt att avgörandet motiverats på ett tillräckligt sätt.

Tingsrätten passade också på att nämna den så kallade margin of appreciation (ung. bedömningsmarginal) som Europadomstolen ger konventionsstaterna vid tillämpningen av rättigheter enligt Europakonventionen.

Tingsrätten ansåg inte att det hade skett någon skadeståndsgrundande felbedömning. Men det saknades en motivering både hos Naturvårdsverket och förvaltningsrätten till varför återkallelsebeslutet skulle gälla utan hinder av att det inte vunnit laga kraft. Enligt tingsrättens mening borde Naturvårdsverket också särskilt ha gett viltmästaren möjlighet att yttra sig i frågan om ett eventuellt återkallelsebeslut skulle gälla utan hinder av att det inte vunnit laga kraft, vilket verket inte gjorde. Allt detta utgör enligt tingsrätten brister. De är dock inte av sådan allvarlig karaktär att de i sig medför skadeståndsskyldighet för staten.

Därmed fick viltmästaren ingen ersättning.

Svea hovrätt gör nu samma bedömning. Det konstateras först att det är ostridigt att det vid tidpunkten för de aktuella myndigheternas avgöranden i och för sig fanns rättsligt stöd för att återkalla ett gynnande förvaltningsbeslut på grund av tvingande säkerhetsskäl. Detta var ett undantag från huvudregeln att sådana beslut i regel inte kunde ändras till den enskildes nackdel. Som tingsrätten har redogjort för var möjligheten inte författningsreglerad utan framgick av förarbeten till 1986 års förvaltningslag och praxis från Regeringsrätten.

Regeringsrätten hade även slagit fast att tvingande säkerhetsskäl kunde avse djurs liv och hälsa (RÅ 2004 ref. 78). De aktuella förarbetena och den praxis som fanns gav inte någon ledning i fråga om hur starka skäl som krävdes för att de skulle anses tvingande. Inte heller fanns några vägledande uttalanden eller belysande avgöranden som gav svar på hur möjligheten till återkallelse på grund av tvingande djurskyddsskäl förhöll sig till jaktlagstiftningen och kravet på att jakt ska bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande. Det står därmed klart att Naturvårdsverket och förvaltningsrätten vid beslutssituationen hade att förhålla sig till ett rättsläge som inte var särskilt klart och som medgav ett relativt stort bedömningsutrymme.

Det har inte gjorts gällande i målet att Naturvårdsverket eller förvaltningsrätten har åsidosatt någon formell regel vid respektive prövning. Inte heller har det framkommit att myndigheterna vid sin prövning av om tvingande säkerhetsskäl förelåg har avvikit från någon norm för sådana bedömningar som gällde vid beslutssituationen. Hovrätten ansluter sig därmed till tingsrättens slutsats att det i målet inte visats att myndigheternas bedömning i fråga om tvingande säkerhetsskäl legat utanför den bedömningsmarginal som fanns vid tidpunkten för beslutet.

Såväl Naturvårdsverket som förvaltningsrätten har motiverat sina avgöranden på ett tillräckligt utförligt sätt. Det faktum att Evald Kellgrens intresse av att beslutet skulle stå fast har fått vika för djurskyddsskäl, att beslutet fattades först två år efter att SVA:s rapport presenterades och att beslutet onekligen fick negativa konsekvenser för klagandens verksamhet förändrar inte denna bedömning.

Beslutet att återkalla typgodkännandet har därmed inte utgjort sådant fel eller sådan försummelse som kan grunda skadeståndsansvar enligt skadeståndslagen. När det gäller påståendet om att Naturvårdsverket närmare borde ha utrett fångstredskapets funktion delar hovrätten tingsrättens bedömning att Naturvårdverket inte har brustit i den utredningsskyldighet som ålegat myndigheten enligt de skäl som anges i tingsrättens dom.

I fråga om möjligheten för Naturvårdsverket att ändra beslutet om typgodkännande i stället för att återkalla beslutet gör hovrätten följande bedömning. Staten har i denna del invänt att det inte funnits rättsliga förutsättningar för Naturvårdsverket att besluta om ändringar i det meddelade typgodkännandet inom ramen för återkallelseärendet. Det finns inte skäl att komma till någon annan slutsats.

Slutligen vad gäller Naturvårdsverkets beslut om omedelbar verkställighet instämmer hovrätten i tingsrättens bedömning att det funnits lagliga möjligheter att besluta om detta och att det inte kan anses vara försumligt av Naturvårdsverket att, när bedömningen väl hade gjorts att det förelåg tvingande säkerhetsskäl för återkallelse, besluta om omedelbar verkställighet.

Tingsrättens dom ska därmed fastställas.

Instans
Hovrätterna
Rättsområden
Skadeståndsrätt, Förvaltningsprocess, Konstitutionell rätt, Förvaltningsrätt, Djurhållning, Mänskliga rättigheter