Byggnads- och räddningsnämnden i Mjölby kommun beslutade i augusti 2018 att bevilja ett bolag förhandsbesked för nybyggnation av enbostadshus på två fastigheter i kommunen. Beslutet överklagades av ett antal grannar till Länsstyrelsen i Blekinge län, som avslog överklagandena.

Grannarna vände sig därefter till mark- och miljödomstolen i Växjö. De anförde bland annat att den större vattensalamandern, ett svansgroddjur som förekommer i Göta- och Svealand, har påträffats i det absoluta närområdet intill bolagets fastigheter. Arten är fridlyst enligt artskyddsförordningen, vilket bland annat innebär att det är förbjudet att förstöra salamanderns fortplantningsområden eller viloplatser.

Klagandena gav in fotografier av större vattensalamandrar och uppgav att de var tagna på bolagets fastigheter och angränsande tomter mellan åren 2018 och 2021.

Bolaget vidhöll sin ansökan och ansåg att grannarna inte hade lagt fram tillräcklig utredning för att styrka förekomsten av den större vattensalamandern i området. Det framhölls vidare att salamandern i fråga lever i direkt anslutning till dammar, och att bolagets fastigheter inte är belägna inom ett sådant område. För det fall att domstolen skulle komma fram till att salamandern lever i samma område som fastigheterna pekade bolaget på att det finns gott om våtmarksliknande terräng i omgivningen.

Mark- och miljödomstolen avslog grannarnas överklaganden.

Domstolen konstaterar inledningsvis att den större vattensalamandern omfattas av ett särskilt skydd enligt 4 § artskyddsförordningen, innebärande att det är förbjudet att skada eller förstöra djurens fortplantningsområden eller viloplatser.

Med hänsyn till att det inte finns någon damm eller mindre vattendrag på bolagets fastigheter ansåg rätten att fastigheterna inte utgjorde ett fortplantningsområde enligt artskyddsförordningen. Däremot framgick det att ett område nordöst om de båda fastigheterna utgjorde ett sådant fortplantningsområde.

Domstolen ifrågasatte visserligen inte att grannarna har observerat den större vattensalamandern på fastigheterna, men det var inte utrett att djuret utnyttjade de aktuella fastigheterna som viloplats.

Sammantaget fann alltså domstolen att det inte var visat att fastigheterna utgjorde ett fortplantningsområde eller en viloplats enligt artskyddsförordningen.

Slutligen överklagades domen till Mark- och miljööverdomstolen, MÖD, som upphäver underinstansernas avgöranden.

I likhet med mark- och miljödomstolen anger MÖD att den större vattensalamandern är fridlyst enligt 4 § artskyddsförordningen. Grannarnas fotografier anses tala för att salamandern förekommer på bolagets fastigheter. Frågan är därmed om platsen som ansökan avser utgör ett sådant fortplantningsområde eller en sådan viloplats som avses i förordningen. Rätten nämner i sammanhanget att den tilltänkta nybyggnationen troligen inte skulle få dispens enligt 14 § artskyddsförordningen, om sådan skulle krävas.

Bolaget har inte presenterat någon utredning som kan ligga till grund för en bedömning av om fastigheterna utgör ett sådant fortplantningsområde eller en sådan viloplats för större vattensalamander som avses i 4 § artskyddsförordningen. Därmed finns det inte tillräckligt underlag för en prövning av om platsen är lämplig för nybyggnation enligt plan- och bygglagen. Det saknas därför förutsättningar att lämna positivt förhandsbesked, varför underinstansernas avgöranden ska upphävas.