En kvinna som ville byta efternamn processade ända upp till Högsta förvaltningsdomstolen, HFD, och fick rätt. I HFD yrkade hon på ersättning för sina rättegångskostnader med sammanlagt 60 250 kronor.
HFD förordnade att frågan om rätt till ersättning för rättegångskostnader skulle avgöras av domstolen i plenum.
Kvinnan anförde att de kostnader som hon haft för att tillvarata sin rätt har varit befogade med hänsyn till sakens beskaffenhet. Att då neka henne ersättning skulle strida mot 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen, artikel 6.1 i Europakonventionen eller artikel 47 i EU-stadgan – det vill säga rätten till en rättvis rättegång.
Skatteverket ansåg att kvinnans yrkande om ersättning för rättegångskostnader skulle avvisas alternativt avslås.
HFD konstaterar inledningsvis att de relevanta processuella reglerna som allmän förvaltningsdomstol ska tillämpa finns i förvaltningsprocesslagen.
Det saknas i princip bestämmelser om ersättning för rättegångskostnader. Det innebär att vardera parten får stå för sina egna rättegångskostnader oavsett utgången i målet, det vill säga en kvittningsprincip. I sin praxis har därför HFD avslagit eller avvisat yrkanden om ersättning för rättegångskostnader, vilket har motiverats med avsaknaden av lagstöd.
Denna kvittningsordning har motiverats med att det är avgiftsfritt att föra talan i förvaltningsdomstolen, att processen huvudsakligen är skriftlig och att det ställs låga processuella krav på parterna. Det brukar också anges att förvaltningsdomstolarna har en utredningsskyldighet samt att den enskildes motpart ofta ska agera objektivt i processen. Frågan har uppmärksammats i lagstiftningsarbetet vid flera tillfällen men några bestämmelser har aldrig införts.
Av rättsfall från Högsta domstolen, Europadomstolen och EU-domstolen följer att det under vissa förutsättningar kan stå i strid med rätten till en rättvis rättegång om en enskild som vinner ett mål mot det allmänna inte kan få ersättning för sina rättegångskostnader.
Frågan är om det innebär att ersättningen i dessa situationer måste dömas ut inom ramen för själva förvaltningsmålet eller om det är tillräckligt att den enskilde kan begära skadestånd av staten i efterhand.
Av Europadomstolens praxis följer att en ordning där den enskilde kan kompenseras genom skadestånd är förenlig med rätten till en rättvis rättegång, konstaterar HFD. Regeringsformen och EU-stadgan får anses ha samma innebörd.
Mot denna bakgrund anser HFD att rätten till en rättvis rättegång inte innebär att ersättningen för rättegångskostnader måste beviljas i själva förvaltningsmålet. Om en annan ordning övervägs, bör den inte införas genom praxis utan det bör i stället ankomma på lagstiftaren. Kvinnans ersättningsyrkande ska därför avvisas.
Sex justitieråd är skiljaktiga.
De anser till skillnad från majoriteten att det finns lagstöd för att bevilja ersättning för rättegångskostnader i förvaltningsmål – i form av 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen. Rätten till en rättvis rättegång är sedan år 2011 grundlagsfäst och finns även inskriven i Europakonventionen, varför den har företräde framför kvittningsprincipen i förvaltningsmål. Ett yrkande om ersättning av rättegångskostnader ska därför prövas och får inte avvisas.
Vidare anser minoriteten, med hänsyn till rätten till en rättvis rättegång, att det inte duger att hänvisa den enskilde till att föra en skadeståndstalan och att det saknas stöd i rättskällorna för ett sådant synsätt. En sådan ordning går ”stick i stäv” med den rättighetsutveckling som har skett i svenska domstolar de senaste tio åren.
Till detta kommer att det sällan är ett realistiskt alternativ att gå skadeståndsvägen eftersom allmän domstol i princip måste komma fram till att förvaltningsdomstolen har gjort sig skyldig till fel eller försummelse vid myndighetsutövning.
Sammantaget konkluderar minoriteten att majoritetens synsätt ”snarare motverkar än främjar rätten till en rättvis rättegång”.
Efter att domen i HFD avkunnades tog kvinnan domstolen på orden och stämde staten i tingsrätten på ersättning för sina rättegångskostnader. Hon skriver i stämningsansökan bland annat följande: "Sammanfattningsvis kan det konstateras att Högsta förvaltningsdomstolen har slagit fast att det under vissa förutsättningar kan stå i strid med rätten till en rättvis rättegång att en enskild som vinner ett mål mot det allmänna i förvaltningsdomstol inte kan få ersättning för sina rättegångskostnader. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen kan den frågan dock inte prövas i själva förvaltningsmålet, utan får prövas i ett separat förfarande i allmän domstol.
I enlighet med detta har Högsta förvaltningsdomstolen – utan att pröva om situationen varit sådan att Sylvie i och för sig haft rätt att få sina kostnader ersatta – avvisat [kvinnans] yrkande om ersättning för rättegångskostnader och i praktiken hänvisat henne till att väcka talan mot staten i allmän domstol för att tillvarata sin rätt till en rättvis rättegång".
Vidare skriver hon: "Med hänsyn till det oklara rättsläge som uppstått till följd av Högsta förvaltningsdomstolens beslut bör tingsrätten ta i beaktande att domstolens slutsatser i detta avseende kan komma att få betydelse inte bara för Sylvie anspråk utan även för hur liknande anspråk framöver ska prövas fram till dess att det genom lagstiftning eller på annat sätt klargörs att yrkanden om rättegångskostnader ska prövas av förvaltningsdomstolarna".