Kommunfullmäktige beslutade i januari 2020 att anta en detaljplan för vissa fastigheter i Österåkers kommun. Syftet med planen var att möjliggöra lokaler för handel, verksamheter och kontor i ett strategiskt läge vid infarten till Åkersberga och att ge området en mer enhetlig karaktär.
Mark- och miljödomstolen i Nacka beslutade dock senare att upphäva beslutet, efter överklagande från ett bolag som äger en villafastighet i området.
Detaljplanen innebär bland annat att den tillåtna användningen ändras från kontors- och bostadsändamål till ”handel, verksamheter och kontor”. Kommunen har varit tydlig med att användningen för bostadsändamål på bolagets fastighet kan fortsätta även med den nya planen – men samtidigt angett att det inte finns någon byggrätt för ett nytt bostadshus om byggnaden skulle rivas eller brinna ner. Den nya detaljplanen omintetgör även den rätt att bygga ut villan som tidigare funnits.
Genomförandetiden för den gällande detaljplanen hade i och för sig gått ut – och det låg därför inom kommunens handlingsutrymme att anta en ny plan. Man kunde dock enligt domstolen inte bortse från den verksamhet som faktiskt pågår på platsen – och som i det aktuella fallet påbörjats innan området planlades över huvud taget.
Platsen har med tiden utvecklats i en riktning som gjort den olämplig för bostadsändamål, bland annat på grund av buller och farliga transporter på en närliggande större väg. Ägaren till villafastigheten hade dock inte kunnat påverka denna utveckling – och de störningar som kommunen velat avhjälpa genom planen skulle kunna avhjälpas på andra sätt än genom att ändra den tillåtna markanvändningen. Planen innebar också att ”en naturlig utveckling av bostadsfastigheten” omöjliggörs.
I intresseavvägningen ansåg mark- och miljödomstolen inte att de allmänna intressena kunde anses väga upp det ingrepp i bolagets enskilda intresse som planen innebär. Med hänsyn till intresset av att kunna använda och utveckla bostadsfastigheten skulle planen också upphävas.
Mark- och miljööverdomstolen, MÖD, gör nu en annan bedömning och fastställer kommunens beslut att anta den nya detaljplanen.
Den nya planen innebär att bolagets bostadshus blir planstridigt och att kvarstående byggrätt för bostadsändamål går förlorad. Byggnaden får dock användas och underhållas även med den nya planen. Skulle byggnaden rivas eller förstöras genom en olyckshändelse kan bygglov för återuppbyggnad i och för sig vägras, men då i princip med rätt till ersättning för fastighetsägaren.
Att möjligheterna att förfoga över fastigheten inskränks på detta sätt är också något en fastighetsägare kan behöva tåla. MÖD skriver:
”De nu nämnda inskränkningarna i förfogandet av fastigheten är en följd av att det är en kommunal angelägenhet att planlägga markanvändningen genom detaljplaner och att en detaljplan har en begränsad genomförandetid och därmed också begränsade rättigheter för enskilda. I konsekvens med detta är det enligt 4 kap. 36 § PBL de befintliga bebyggelseförhållandena som det ska tas skälig hänsyn till vid utformandet av en detaljplan, inte de befintliga rättigheterna att bebygga inom planområdet, inskränkningar av detta slag kan enskilda således få tåla när planmyndigheten har bärande skäl att ändra markanvändningen.”
Det framgår att kommunen under en längre har försökt styra markanvändningen i området från bostäder till kontorsändamål. Enligt kommunen möjliggör den nya detaljplanen en naturlig och lämplig bebyggelseutveckling – samtidigt som bullerpåverkan och närheten till sekundär transportled för farligt gods gör platsen olämplig för bostäder.
Att styra bebyggelseutvecklingen i förhållande till omgivningen och andra förutsättningar på ett lämpligt sätt samt undvika bostäder på platser där olägenheter för människors hälsa kan uppstå är enligt MÖD också något som väger tyngre än det enskilda intresset av att behålla den befintliga markanvändningen. Det saknas därför enligt domstolen skäl att upphäva detaljplanen.
Frågan om vilka omständigheter som bör beaktas vid intresseavvägningen mellan det enskilda äganderättsintresset och de allmänna intressena som ska beaktas och tillgodoses vid planläggning har samtidigt inget självklart svar. MÖD anser därför att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att Högsta domstolen tar upp frågan och beslutar att tillåta ett överklagande till högsta instans.