SMA Mineral AB beviljades 1998 tillstånd för täktverksamhet på Gotland. Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt beslutade 2011 att bifalla bolagets ansökan om tillstånd till fortsatt och utökad kalkstensbrytning. Mark- och miljööverdomstolen, MÖD, ändrade dock domen på så sätt att tillstånd endast gavs för fortsatt täktverksamhet inom del av området medan bolagets ansökan i övrigt återförvisades till mark- och miljödomstolen.

Efter återförvisningen fastställde mark- och miljödomstolen slutliga villkor 2014. Domen överklagades till MÖD av bland annat Naturvårdsverket och länsstyrelsen.

Naturvårdsverket begärde 2015 att regeringen skulle utvidga Natura 2000-området Bäsketräsk, vilket innebar att området skulle komma att angränsa till bolagets täktverksamhet och omfatta det område som ingick i ansökan om utökat tillstånd. Begäran beviljades av regeringen samma år.

Regeringens beslut överklagades genom rättsprövning till Högsta förvaltningsdomstolen, som inte upphävde regeringsbeslutet.

Målet i MÖD var vilandeförklarat under rättsprövningsförfarandet men handläggningen återupptogs efter Högsta förvaltningsdomstolens avgörande. SMA begärde i MÖD att ett så kallat Natura 2000-tillstånd skulle ges i förhållande till Natura 2000 området. MÖD fann dock att det saknades förutsättningar för sådant tillstånd, vilket också innebar att verksamheten inte var tillåtlig. Avgörandet fick laga kraft i samband med att Högsta domstolen i april 2019 beslutade att inte meddela prövningstillstånd

SMA stämde därefter staten vid mark- och miljödomstolen och yrkade ersättning med nästan 3,7 miljarder kronor. Enligt bolaget har skadat orsakats av regeringens beslut att utvidga Natura 2000-området tillsammans med MÖD:s och Högsta domstolens avgöranden som innebar att bolagets tillståndsansökan avslogs. Bolagets talan grundas dels på 31 kap. 4 § miljöbalken, dels på egendomsskyddet i regeringsformen och Europakonventionen.

Skadan, menar bolaget, består i att bolagets fastighet genom regeringsbeslutet och avslagsbeslutet inte kunnat tas i anspråk för den tilltänkta täktverksamheten trots att fanns legitima förväntningar från bolagets sida.

Mark- och miljödomstolen ogillade bolagets talan. Eftersom bolaget inte har tvingats avstå sin fastighet, eller mark inom fastigheten, bedömdes Natura 2000-beslutet inte utgöra expropriation eller ianspråktagande av mark i den mening som avses i 31 kap. 4 § miljöbalken eller 2 kap. 15 § andra stycket regeringsformen. Motsvarande bedömning gjordes beträffande Europakonventionen.

Nästa fråga var om beslutet kunde anses utgöra en ersättningsgill rådighetsinskränkning. Av 2 kap. 15 § andra stycket regeringsformen framgår följande. Ersättning ska också vara tillförsäkrad den för vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad på sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastigheten avsevärt försvåras eller att skada uppkommer som är betydande i förhållande till värdet på denna del av fastigheten. Ersättningen ska bestämmas enligt grunder som anges i lag.

Bolaget har gjort gällande att regeringens beslut har orsakat bolaget betydande skada och att detta utgör en självständig ersättningsgrund. Mark- och miljödomstolen ansåg dock att bestämmelsen inte ska förstås så att en rådighetsinskränkning som innebär betydande skada kan ge rätt till ersättning. I stället krävs att den pågående markanvändningen avsevärt försvåras.

Av utredningen framgår att bolaget vid tidpunkten för regeringens beslut bedrev viss täktverksamhet på fastigheten, dock inte inom det utpekade Natura 2000-området. Det är vidare klarlagt att den pågående täktverksamheten upphörde i oktober 2015 på grund av att tillståndsgiven mängd kalksten hade brutits ut.

Det finns därmed inget som tyder på att regeringens beslut lett till att verksamhetens behövt avbrytas, konstaterade domstolen. Vidare bedömde domstolen att den verksamhet som SMA ansökte om, men inte fått tillstånd till, utgjorde en ändrad verksamhet i förhållande till den pågående markanvändningen.

Sammantaget ansåg alltså domstolen att SMA inte hade rätt till ersättning av staten. Två skiljaktiga ledamöter ansåg dock att bolaget hade rätt till ersättning.

MÖD ansåg i likhet med underinstansen att regeringsformens bestämmelse om betydande skada inte är tillämplig. Enligt domstolen tar bestämmelsen främst sikte på enskilds användning av byggnad. Vidare har det inte varit fråga om ett ianspråktagande av mark som kan grunda rätt till ersättning och det rör sig inte heller om de facto expropriation.

Mot bakgrund av att täktverksamheten hade upphört innan regeringen fattade sitt beslut samt att bolaget inte hade beviljats tillstånd för det område som Natura 2000-området avser ansåg MÖD att det i princip inte var fråga om intrång i en pågående verksamhet.

Frågan var dock om SMA haft berättigade och legitima förväntningar på fortsatta täkttillstånd på fastigheten och att bolagets fastighet inte skulle ingå i ett Natura 2000-område.

I denna del måste det beaktas att bolagets verksamhet på fastigheten var villkorad av ett tillstånd som var begränsat i fråga om tid och omfattning och att lagstiftarens tydliga avsikt är att miljöfarlig verksamhet ska kunna omprövas utifrån de förutsättningar som gäller vid var tid. Det ska även beaktas att en verksamhetsutövare i regel inte kan räkna med ersättning för det fall att tillstånd inte ges för en fortsatt verksamhet.

Av betydelse är även att bolaget, när det började planera för kalkbrytningen, måste ha varit medvetet om områdets höga naturvärden.

Samtidigt har det funnits en överenskommelse mellan bolaget och länsstyrelsen om mineralutvinning. Täktområdet har dessutom pekats ut som riksintresse för mineralutvinning 2005. Bland annat dessa omständigheter kan antas ha gett bolaget skäl att anta att det fanns goda förutsättningar att kunna bedriva verksamhet även utanför det tillståndsgivna täktområdet i framtiden.

Å andra sidan har Naturvårdsverket under samma period föreslagit Ojnare myr som Natura 2000-område och arbetade med att bilda en nationalpark i området.

Sammantaget anser MÖD att statens agerande inte gett SMA sådana berättigade förväntningar på att få utvidga täktverksamheten. Inte heller i övrigt föreligger rätt till ersättning.

Överklagandet ska alltså avslås. 

Högsta domstolen har nu meddelat prövningstillstånd i målet. Frågan som intresserar domstolen är om staten på grund av ett beslut enligt 7 kap. miljöbalken om skydd för Natura-2000-områden är skyldig att utge ersättning till en fastighetsägare.