Två föräldrar åtalades för egenmäktighet med barn, grovt brott, då de tillsammans och i samförstånd obehörigen skilt ett av sina barn, som är under 15 år, från den som vårdar henne med stöd av lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Brottet ansågs grovt då barnet förts ut till ett främmande land och kvarhållits där av de personer som LVU-beslutet var avsett att skydda henne från och då barnet betagits sin rätt att gå i skola samt inte vetat om eller när hon skulle återvända till Sverige.
Mannen friades men kvinnan fälldes. Gävle tingsrätt bestämde påföljden till villkorlig dom och 150 dagsböter. Med beaktande av att kvinnan varit frihetsberövas slapp hon böter.
Hovrätten för Nedre Norrland delar tingsrättens bedömning av straffvärde och val av påföljd. Frågan är om kvinnan på något sätt ska kompenseras för sen lagföring (29 kap. 5 § första stycket 3 brottsbalken) och/eller långsam handläggning (2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen och artikel 6.1 i Europakonventionen).
När det gäller sen lagföring ska bedömningen göras med utgångspunkt från tiden när brottet begicks till slutlig dom i målet. För långsam handläggning gäller tiden från när personen fick del av skälig misstanke/frihetsberövandet till slutlig dom i målet (se bl.a. rättsfallen ”De kompensatoriska rättsmedlen” NJA 2012 s 1038 I och II och ”Ne biskompensationen” NJA 2015 s 417). Egenmäktighet med barn begicks under tiden den 12 oktober 2022 – den 19 januari 2023. Hovrättens dom meddelas den 27 november 2025. Den relevanta tiden för sen lagföring uppgår därmed till drygt två år tio månader. Detta är inte en sådan lång tid i förhållande till brottets art att det finns skäl att kompensera kvinnan för sen lagföring.
När det kommer till frågan om långsam handläggning blev kvinnan gripen den 19 januari 2023 för misstanke om egenmäktighet med barn och hon åtalades den 24 februari 2023. Tingsrätten dömde slutligt i målet den 17 mars 2023. Det finns ingenting att invända mot tingsrättens hantering av målet. Hovrättens hantering har dock varit för långsam. Målet kom in till hovrätten den 19 april 2023 och slutlig dom i målet meddelas den 27 november 2025. Handläggningen har mot den bakgrunden sammantaget varit så långsam att kvinnans rätt till rättegång inom skälig tid enligt Europakonventionen har kränkts. Hovrätten bedömer att dröjsmålet uppgår till närmare två år fyra månader.
Normalt sett skulle denna kränkning ha föranlett kompensation genom påföljdslindring. Försvaret har yrkat att kvinnan ska meddelas påföljdseftergift. Av 29 kap. 6 § brottsbalken framgår att om det med hänsyn till någon sådan omständighet som avses i 5 § eller 5 a § samma kapitel är uppenbart oskäligt att döma till påföljd ska rätten meddela påföljdseftergift. Hovrätten har bedömt att det inte är fråga om någon sen lagföring i målet och något annat billighetsskäl enligt angivna lagrum föreligger inte heller. Då saknas förutsättningar att meddela påföljdseftergift.
I nu aktuellt fall har tingsrätten bestämt påföljden till villkorlig dom och 150 dagsböter samt angett att böterna ska anses helt betalda med hänsyn till den tid kvinnan varit frihetsberövad. En påföljdslindring medför därför inte en tillräcklig kompensation för den långsamma handläggningen i hennes fall. Hovrätten hänvisar därför kvinnan till att frågan om kompensation får avgöras i den ordning som gäller för statens skadereglering (jfr rättsfallen NJA 2012 s 1038 I p. 38 och NJA 2021 s 820 p. 13). Hon får alltså ansöka om skadestånd hos Justitiekanslern och/eller stämma staten i tingsrätten. Någon lindring av påföljden till följd av långsam handläggning ska därmed inte göras. Tingsrättens dom ska därför fastställas beträffande påföljd.