En man missade i april 2018 ett flyg med Braathens Regional Aviation AB efter att ha tvingats av planet för en extra säkerhetskontroll. Diskrimineringsombudsmannen, DO, stämde flygbolaget på diskrimineringsersättning och gjorde gällande att säkerhetskontrollen bara berott på mannens utseende och etniska tillhörighet. Braathens ville inte medge att någon diskriminering skett, men medgav att betala det yrkade beloppet på 10 000 kronor, dock under beteckningen ”goodwillersättning”.
Underinstanserna ansåg att medgivandet hindrade en prövning i sak. Högsta domstolen beslutade dock att inhämta ett förhandsavgörande i målet. EU-domstolen skulle svara på om domstolarna i det aktuella fallet har varit skyldiga att på begäran från mannen pröva om någon diskriminering har förekommit, trots att flygbolaget medgett att betala samma belopp som DO krävt i diskrimineringsersättning.
Generaladvokaten och EU-domstolen kom till samma slutsats
Den danska generaladvokaten Henrik Saugmandsgaard Øe gav Diskrimineringsombudsmannen, DO, rätt och slog fast att DO har rätt till en prövning i domstol när det gäller frågan om diskriminering skett. Generaladvokaten ansåg att den som anser sig ha utsatts för diskriminering på grund av etniskt ursprung, i fall där svaranden inte har vitsordat diskriminering, måste kunna få en domstol att pröva huruvida diskriminering har skett och i förekommande fall att konstatera att så är fallet. Ett processrättsligt tvistlösningsinstitut får, menar han, inte medföra att en sådan person nekas den rätten.
Nu har EU-domstolen stämt in i Generaladvokatens förslag. Unionsrätten utgör, menar domstolen, hinder för en nationell lagstiftning som innebär att en domstol som ska pröva en talan om ersättning på grund av en påstådd diskriminering är förhindrad att fastställa att diskriminering skett när svaranden medger att betala den begärda ersättningen utan att vitsorda att det skett någon diskriminering.
Räcker inte att betala
Enbart betalningen av ett penningbelopp kan inte säkerställa ett effektivt domstolsskydd för en person som yrkar att det ska fastställas att han eller hon har utsatts för diskriminering
Domstolen erinrar inledningsvis om att syftet med direktiv 2000/43 är att fastställa en ram för bekämpning av diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung för att genomföra principen om likabehandling i medlemsstaterna. Iakttagandet av denna princip kräver att det säkerställs att rätten till likabehandling för personer som anser sig ha utsatts för diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung ges ett effektivt domstolsskydd, oavsett om dessa personer agerar direkt eller via en förening, organisation eller annan rättslig enhet.
Dessutom ska de sanktionsbestämmelser som införts för att införliva detta direktiv med en medlemsstats rättsordning säkerställa ett verksamt och effektivt rättsligt skydd för de rättigheter som följer av direktivet. Sanktionernas stränghet ska vara anpassad efter hur allvarliga överträdelserna är, och det ska särskilt säkerställas att åtgärderna verkligen har en avskräckande verkan samtidigt som proportionalitetsprincipen iakttas.
Domstolen finner i detta hänseende att artiklarna 7 och 15 i direktiv 2000/43, jämförda med artikel 47 i stadgan, utgör hinder för en nationell lagstiftning som innebär att en domstol, som ska pröva en talan om ersättning på grund av en påstådd diskriminering som är förbjuden enligt direktivet, inte kan pröva yrkandet om fastställelse av att sådan diskriminering har skett, om svaranden medger att betala den begärda ersättningen utan att för den skull vitsorda att det skett någon diskriminering.
För det fall svaranden medger att betala den yrkade ersättningen utan att för den skull vitsorda den påstådda diskrimineringen, kan käranden, enligt den svenska lagstiftningen, inte utverka att en domstol prövar huruvida nämnda diskriminering har skett.
EU-domstolen konstaterar som sagts ovan att en sådan nationell lagstiftning strider mot kraven i artiklarna 7 och 15 i direktiv 2000/43, jämförda med artikel 47 i stadgan
Alla diskriminerade har rätt till prövning
För det första följer det nämligen av artikel 7 i direktiv 2000/43 att var och en som anser sig ha utsatts för diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung ska ha möjlighet att, inom ramen för ett förfarande avsett att säkerställa de rättigheter som följer av likabehandlingsprincipen, få en domstol att pröva huruvida dessa rättigheter eventuellt har åsidosatts, för det fall svaranden inte vitsordar den påstådda diskrimineringen. Det är följaktligen inte tillräckligt att det utbetalas ett penningbelopp för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd för den person som yrkar att det ska fastställas att diskriminering har skett.
För det andra uppfyller en sådan nationell lagstiftning varken den reparativa eller den avskräckande funktion som krävs för de sanktioner som medlemsstaterna ska införa enligt artikel 15 i direktiv 2000/43. Betalningen av ett penningbelopp är nämligen inte tillräckligt för att tillmötesgå de yrkanden som framställs av en person som i första hand, för att få upprättelse för den lidna ideella skadan, vill få fastställt att han eller hon har utsatts för diskriminering.
Lika lite kan det säkerställas att skyldigheten att betala ett penningbelopp verkligen har en avskräckande verkan för den som gjort sig skyldig till diskriminering, när svaranden, såsom i förevarande fall, bestrider att det skett någon diskriminering, men anser att det med avseende på kostnader och anseende är mer fördelaktigt att betala ut den ersättning som käranden yrkat. EU-domstolen preciserar även att möjligheten att väcka åtal – på grund av brottmålsprocessens särskilda ändamål och begränsningar – inte kan kompensera för att de civilrättsliga rättsmedlen inte är förenliga med kraven i detta direktiv.
Påverkas inte av processekonomi
För det tredje påpekar domstolen att denna tolkning inte påverkas av sådana processrättsliga principer eller överväganden som dispositionsprincipen, principen om processekonomi och intresset av att främja förlikningar. En sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet innebär nämligen att kontrollen över tvisten övergår till svaranden, eftersom käranden – om svaranden medger att betala den yrkade ersättningen – inte längre kan utverka att den domstol vid vilken talan väckts prövar grunden för talan eller motsätta sig att den rättegång som inletts på kärandens initiativ avslutas. Vidare skulle en nationell domstol inte på något sätt åsidosätta dispositionsprincipen om den, trots att svaranden medgett att betala den ersättning som käranden yrkat, prövar huruvida den av sökanden påstådda diskrimineringen faktiskt skett. Denna prövning avser då grunden för ersättningsyrkandet, vilken omfattas av saken i målet.
För det fjärde erinrar EU-domstolen slutligen om att unionsrätten, i princip, inte ålägger medlemsstaterna att, för att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten, införa andra rättsmedel vid sina nationella domstolar än de som redan finns i nationell rätt. För att iaktta unionsrätten i förevarande fall krävs det emellertid inte att det införs ett nytt rättsmedel, utan det räcker att den nationella domstolen avstår från att tillämpa den processuella regel – på grund av att den strider mot såväl artiklarna 7 och 15 i direktiv 2000/43 som artikel 47 i stadgan – som innebär att den nationella domstolen inte kan pröva huruvida diskriminering har skett. De nämnda artiklarna i direktivet är nämligen inte något annat än ett konkret uttryck för den rätt till ett effektivt rättsmedel som garanteras i artikel 47 i stadgan, vilken i sig är tillräcklig för att ge en rättighet som kan åberopas i en tvist mellan enskilda.