Lexnova Nyheter

Sveriges största juridiska nyhetstjänst – bevakning av rättsfall, lagstiftning och förarbeten inom alla rättsområden och instanser.

Generaladvokaten vill tvinga fram prövningar om diskriminering i svar till HD

Frågan om enskilda har diskriminerats måste prövas i domstol även om motparten medger talan och betalar ersättning. Det slår EU:s generaladvokat fast i ett förslag till förhandsavgörande till Högsta domstolen i Sverige. Frågan om den man som blev tvingad av planet av flygbolaget Braathens för en extra säkerhetskontroll ska därmed prövas fullt ut i målet som drivs av Diskrimineringsombudsmannen.

Generaladvokaten vill tvinga fram prövningar om diskriminering i svar till HD

En man missade i april 2018 ett flyg med Braathens Regional Aviation AB efter att ha tvingats av planet för en extra säkerhetskontroll. Diskrimineringsombudsmannen, DO, stämde flygbolaget på diskrimineringsersättning och gjorde gällande att säkerhetskontrollen bara berott på mannens utseende och etniska tillhörighet. Braathens ville inte medge att någon diskriminering skett, men medgav att betala det yrkade beloppet på 10 000 kronor, dock under beteckningen ”goodwillersättning”.

Underinstanserna ansåg att medgivandet hindrade en prövning i sak. Högsta domstolen beslutade dock att inhämta ett förhandsavgörande i målet. EU-domstolen skulle svara på om domstolarna i det aktuella fallet har varit skyldiga att på begäran från mannen pröva om någon diskriminering har förekommit, trots att flygbolaget medgett att betala samma belopp som DO krävt i diskrimineringsersättning.

Ger DO rätt

Nu ger den danska generaladvokaten Henrik Saugmandsgaard Øe Diskrimineringsombudsmannen, DO, rätt och slår fast att DO har rätt till en prövning i domstol när det gäller frågan om diskriminering skett. Det återstår en slutlig prövning av EU-domstolen men Generaladvokaten är mycket tydlig i sitt förslag till avgörande. Generaladvokaten anser att den som anser sig ha utsatts för diskriminering på grund av etniskt ursprung, i fall där svaranden inte har vitsordat diskriminering, måste kunna få en domstol att pröva huruvida diskriminering har skett och i förekommande fall att konstatera att så är fallet. Ett processrättsligt tvistlösningsinstitut får, menar han, inte medföra att en sådan person nekas den rätten.

I fokus står artiklarna 7, 8 och 15 i direktivet 2000/43/EG, som förbjuder diskriminering på grund av ras och etniskt ursprung jämförda med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. I artikel 8 med rubriken ”Bevisbörda” anges:

”1. Medlemsstaterna skall, i enlighet med sina nationella rättssystem, vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att det, när personer, som anser sig kränkta genom att principen om likabehandling inte har tillämpats på dem, inför domstol eller annan behörig myndighet lägger fram fakta som ger anledning att anta att det har förekommit direkt eller indirekt diskriminering, skall åligga svaranden att bevisa att det inte föreligger något brott mot principen om likabehandling”.

Visa sin goda vilja

I detta fall har Braathens inte velat vitsorda att diskriminering har skett. Bolaget har förklarat sig villigt att betala – och har i själva verket också betalat den yrkade ersättningen – men uteslutande för att ”visa sin goda vilja” och för att undvika en process som skulle kunna bli lång och kostsam där bolaget skulle behöva försvara sig mot påståendet om diskriminering.

Sammanfattningsvis innebär svensk rätt, såsom denna har tolkats av tingsrätten och hovrätten i det nationella målet, att om den som uppges ha gjort sig skyldig till diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung i den mening som avses i artikel 2 i direktiv 2000/43 medger att betala den yrkade ersättningen men inte vitsordar att diskriminering har skett, saknar den som anser sig ha blivit utsatt för denna diskriminering i praktiken möjlighet att förmå en domstol att utöver att utdöma ersättningen även konstatera att diskrimineringen har skett. Den centrala fråga som uppkommer i det nu aktuella målet är, enligt generaladvokaten, huruvida ett processrättsligt institut som medför att rättegången avslutas, såsom medgivande av talan, kan få ett sådant resultat utan att detta innebär att kraven i direktiv 2000/43 åsidosätts.

Utifrån direktivet och stadgan kommer generaladvokaten för det första fram till att medlemsstaterna i kraft av artiklarna 7 och 15 är skyldiga att föreskriva rättsmedel och kompensations- och sanktionsåtgärder som gör det möjligt att säkerställa ett effektivt domstolsskydd. För det andra anges det uttryckligen i artikel 8 i nämnda direktiv en processuell regel som avser bevisbördan.

Frihet välja sanktioner

Visserligen har medlemsstaterna frihet att välja sanktioner vid diskriminering men som generaladvokaten skriver: ”Om det inte finns någon koppling mellan en utbetalning av en ersättning och ett åsidosättande av rätten till likabehandling, i form av ett vitsordande eller konstaterande av åsidosättandet, undergräver detta enligt min uppfattning både den kompenserande och den avskräckande funktionen hos sanktionen”.

Generaladvokaten kommer sedan in på Europadomstolen som har funnit att den som anser sig ”ha utsatts för en kränkning” i den mening som avses i artikel 34 i Europakonventionen när det gäller diskriminering och som har begärt gottgörelse i form av ersättning för den kränkningen förblir utsatt för kränkningen tills två villkor är uppfyllda. Det är nämligen inte tillräckligt att den berörde erhåller den begärda ersättningen, utan det krävs också att de nationella myndigheterna har vitsordat den påstådda överträdelsen av Europakonventionen.

”Jag anser att denna rättspraxis är relevant när det gäller personer som har utsatts för diskriminering i den mening som avses i direktiv 2000/43. Begreppet ”person som anser sig förfördelad” i det direktivet motsvarar begreppet ”person som anser sig ha utsatts för en kränkning” i fråga om diskriminering i den mening som avses i Europakonventionen” skriver generaladvokaten.

Saknar relevans

Den svenska regeringen och Braathens anser att Europadomstolens praxis saknar relevans i en tvist mellan två privaträttsliga personer – i det aktuella fallet ett privaträttsligt bolag och en enskild – av det skälet att nämnda praxis uteslutande rör förbindelser mellan en stat och en enskild, men den ståndpunkten kan de, enligt generaladvokaten, inte vinna framgång med.

Han säger vidare att kopplingen mellan ersättningen och diskrimineringens existens – en koppling som alltså kan slås fast genom att svaranden vitsordar den eller genom att den berörda domstolen konstaterar den – är viktig inte enbart för den utsattes möjligheter att få en adekvat gottgörelse utan också för att sanktionen i överensstämmelse med artikel 15 i direktiv 2000/43 även ska kunna fylla sin andra, avskräckande, funktion.

Kan "köpa sig fri"

Han skriver vidare: ”Om svaranden i ett skadeståndsmål kan betala ersättningen utan att vitsorda diskriminering och utan att någon domstol kan konstatera att diskriminering har skett, förlorar de åtgärder som krävs enligt direktiv 2000/43 till stor del sin ändamålsenliga verkan. Eftersom dessa åtgärder då blir möjliga att ignorera, skapar de nämligen inte förutsättningar för ett verkningsfullt bekämpande av diskriminering. I ett sådant fall kan svaranden ”köpa sig fri” från sitt diskriminerande beteende, som ju varken vitsordas eller konstateras.”.

Förslaget till avgörande blir följande:

”Bestämmelserna i rådets direktiv 2000/43/EG av den 29 juni 2000 om genomförandet av principen om likabehandling av personer oavsett deras ras eller etniska ursprung, särskilt artiklarna 7, 8 och 15 i detta, jämförda med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, ska tolkas så, att den som i ett mål om överträdelse av ett förbud mot diskriminering på grund av etniskt ursprung anser sig förfördelad och begär diskrimineringsersättning, om den som uppges ha gjort sig skyldig till diskriminering medger att betala ersättningen men inte vitsordar att diskriminering har skett, har rätt att få prövat i domstol huruvida diskriminering har skett och i förekommande fall att få konstaterat i domstol att så är fallet. Ett processrättsligt institut med rättegångsavslutande verkan såsom medgivande av talan får inte medföra något annat resultat”.

Nu återstår alltså för EU-domstolens stora kammare att avgöra målet innan vi har ett slutgiltigt förhandsavgörande.

Instans
EU-domstolen
Rättsområden
Diskriminering, Domare, Civilprocess, Sjö- och transporträtt, Mänskliga rättigheter