Lexnova Nyheter

Sveriges största juridiska nyhetstjänst – bevakning av rättsfall, lagstiftning och förarbeten inom alla rättsområden och instanser.

Hovrätten: Ryanairs villkor om irländskt forum oskäligt

Flygbolaget Ryanairs prorogationsklausul enligt vilken konsumenttvister ska göras upp i irländsk domstol är oskälig. Enligt hovrätten medför klausulen en maktförskjutning mellan parterna och därmed en sådan obalans i parternas rättigheter och skyldigheter som beskrivs av EU-domstolen.

Hovrätten: Ryanairs villkor om irländskt forum oskäligt

I det transportavtal som ostridigt ingåtts mellan kärandena och Ryanair har hänvisats till Ryanairs allmänna villkor. Det är två klausuler som är av särskilt intresse för prövningen av frågan om rättegångshinder. Villkoren, som är gällande från den 20 maj 2019, har utformats på så sätt att irländsk domstol har exklusiv behörighet att pröva tvist om kompensation enbart i de situationer då konsumenten inte följt ansökningsproceduren i enlighet med Ryanairs villkor. I övriga fall, det vill säga där konsumenten har följt ansökningsproceduren, har konsumenten möjlighet att välja sitt eget hemlands domstolar. Det är alltså endast konsumenter som inte följer proceduren som träffas av prorogationsklausulen, och det är en sådan situation som det ostridigt är fråga om i det här målet.

Frågan är av principiell vikt och den kvinnliga passagerare som begär ersättning för en flygförsening av Ryanair har som ombud anlitat företaget Airhelp som specialiserat sig på tvister rörande flygförseningar. Båda parter har gett in en mycket omfattande skriftlig argumentation för respektive ståndpunkt. Parterna har även åberopat avgöranden från utländska domstolar och rättsutlåtanden. I centrum står EU-domstolens avgörande den 18 november 2020, DelayFix, C-519/19, EU:C:2020:933, som Airhelp menar klargör frågan till passagerarens fördel. Flygbolaget menar dock att fallet inte är tillämpligt.

Ryanair ville att talan skulle avvisas eftersom svensk domstol saknar behörighet.

Det höll inte Nyköpings tingsrätt med om och det gör inte heller Svea hovrätt. Domstolen konstaterar inledningsvis att en talan om kompensation enligt flygpassagerarförordningen ska, om inte annat har avtalats, väckas vid svarandens hemvistforum (se artikel 4 i Bryssel I-förordningen) eller vid uppfyllelseorten för flygresan, vilket enligt etablerad praxis är avgångs- eller ankomstorten (se t.ex. EU-domstolens avgörande den 9 juli 2009, Rehder, C-204/08, EU:C:2009:439). Eftersom en lufttransport av passagerare utgör ett transportavtal har inte konsumenten – till skillnad från vad som gäller vid andra konsumenttvister – rätt att väcka talan vid sitt hemvistforum enligt artikel 17.3 i Bryssel I-förordningen.

Avtalsvillkor som utpekar ett visst exklusivt forum för prövning av tvister mellan parterna i ett transportavtal är, som utgångspunkt, giltiga enligt Bryssel I-förordningen, även i de fall då ena parten är en konsument. Ett avtalsvillkor, som berör en domstols behörighet, kan ändå i ett enskilt fall vara oskäligt enligt Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (Avtalsvillkorsdirektivet) eller sådan nationell lagstiftning som har genomförts med stöd av direktivet. Detta framgår numera, menar Svea hovrätt, tydligt av EU-domstolens avgörande den 18 november 2020, DelayFix, som har berörts under Ryanairs argumentation. Ryanairs invändning om att prorogationsklausulens skälighet redan är prövad genom Bryssel I-förordningen är med andra ord inte bärkraftig.

Den fråga hovrätten har att ta ställning till är härefter om prorogationsklausulen är giltig enligt de irländska bestämmelserna i UTCC. Av utredningen i målet framgår att reglerna i UTCC överensstämmer i relevant hänseende med bestämmelserna i Avtalsvillkorsdirektivet och dess bilaga.  Det följer av EU-domstolens praxis att prorogationsklausuler som pekar ut domstolen i näringsidkarens hemvist som exklusivt behörig att pröva tvister mellan näringsidkaren och konsumenten, som utgångspunkt står i strid med Avtalsvillkorsdirektivet och således omfattas av punkten q i bilagan till direktivet (se EU-domstolens avgöranden den 27 juni 2000, Océano Grupo Editorial och Salvat Editores, C-240/98–C-244/98, EU:C:2000:346). Detta gäller även när näringsidkaren och konsumenten bor i samma land men har olika hemvistorter. Genom EU-domstolens avgörande den 18 november 2020, DelayFix, får det numera anses klarlagt att den nämnda utgångspunkten även gäller när en sådan klausul har tagits in i ett transportavtal mellan näringsidkare och konsument. Klausulen innebär nämligen att konsumenten inte längre kan väcka talan vid en domstol på ankomst- eller avgångsorten. Enligt hovrättens mening är det dessutom tydligt genom skälen i EU-domstolens avgörande att rättsregeln inte enbart träffar den situationen att en tredje man har förvärvat en passagerares rättigheter utan                         rättsregeln omfattar även den i nu aktuellt mål föreliggande situationen, dvs. förhållandet mellan de ursprungliga avtalsparterna. I förekommande fall (se angivandet av uttrycket under punkten 63 i EU-domstolens avgörande, jfr det engelska uttrycket ”where appropriate”) kan en föreliggande prorogationsklausul således anses som oskälig i den mening som avses i artikel 3.1 i Avtalsvillkorsdirektivet. En bedömning måste dock ske i varje enskilt fall.

Ryanair har fört fram att den prorogationsklausul som nu är föremål för hovrättens prövning ska bedömas som skälig enligt irländsk lagstiftning. Svea hovrätt framhåller att den aktuella prorogationsklausulen innebär att passageraren endast har möjlighet att väcka talan vid sitt hemvistforum under förutsättning att hon först följer vissa av Ryanair uppställda krav; i annat fall blir irländsk domstol exklusivt behörig att pröva tvisten. I detta fall har passageraren inte agerat i enlighet med de av Ryanair uppställda villkoren. Prorogationsklausulen innebär med anledning av det att irländsk domstol, där Ryanair har sin hemvist, är exklusivt behörig att pröva tvisten. Kvinnan hade – om klausulen inte hade funnits i avtalet – haft möjlighet att väcka talan vid en domstol på avrese- eller ankomstorten. Prorogationsklausulen medför en maktförskjutning mellan parterna och därmed, enligt hovrättens mening, en sådan obalans i parternas rättigheter och skyldigheter som enligt EU-domstolens avgörande i DelayFix innebär att prorogationsklausulen är oskälig. Till detta kommer att Ryanair inte heller rimligen har kunnat utgå ifrån att passageraren skulle ha godtagit villkoret om det hade varit föremål för en individuell förhandling.

Eftersom irländsk rätt ska tolkas i ljuset av EU-domstolens avgöranden ska prorogationsklausulen omfattas av punkten q i UTCC-regleringen (som är likalydande med punkten q i bilagan till Avtalsvillkorsdirektivet) och därför även med stöd av irländsk rätt bedömas som oskälig.

Ryanairs överklagande ska alltså avslås.

När det gäller rättegångskostnaderna drabbas dock Airhelp av en motgång. Kvinnan har som vinnande part, som utgångspunkt, rätt till ersättning för sina rättegångskostnader i hovrätten. En förutsättning är dock att kostnaden är en verklig kostnad för den vinnande parten. Kvinnan har gjort gällande att hon har fått rättslig rådgivning i hovrätten och att det följer av villkoren i avtalet mellan henne och ombudet Airhelp att det är en faktisk kostnad för henne. Av 5 § punkten 2 i avtalet framgår att om Airhelp får ut en flygersättning överförs ersättningen till henne med förbehåll för de avgifter som kan gälla enligt en prislista. Prislistan har emellertid inte getts in och åberopats i hovrätten varför det inte går att avgöra den faktiska kostnaden för passageraren eller om hon alls kommer att ha en kostnad för rättslig rådgivning.

Mot denna bakgrund ska kvinnans yrkande om ersättning för rättegångskostnad i hovrätten avslås.

Instans
Hovrätterna
Rättsområden
Konsumenträtt, Civilprocess, Sjö- och transporträtt, Fri rörlighet, Köprätt

Ladda ner dokument

Skapa ett abonnemang på Lexnova Nyheter för att få tillgång till de underliggande domarna.

1 fil tillgänglig